Wow

Sandra är väldigt rädd för halka, eller när det blir minsta ostadigt under fötterna på henne. När hon har badat lägger vi alltid en handduk på golvet innan hon kliver ur badkaret, för att det inte ska vara halt för henne.

Ibland har det varit lite blött på golvet även innan hon ska bada och första gångerna skrek hon mest när hon såg vattnet. Men hon blev snabbt lugn när man la en handduk där som hon kunde kliva på.

Efter ett tag slutade hon skrika, utan bad istället om att få en handduk på golvet innan hon klev i badkaret. Så har det varit en tid, men igår hände nåt fantastiskt!

Jag går alltid ut i tvättstugan med hennes kläder när hon ska kliva i badkaret, för gör man det så kan hon oftast kliva i själv (om hon inte är ostadig). Står man kvar och ska hjälpa henne, så låser det sig gärna istället och då brukar hon sätta sig på golvet. Det är alltid bättre att försöka locka henne att göra själv, om hon klarar det.

Igår var det en liten vattenpöl på golvet och jag brukar inte låtsas om sånt som jag vet kan störa henne, om det inte är för stora grejor, för att ge henne chansen att hantera det. Och det gör hon bäst om man går undan och inte låtsas om nåt. Ett sätt att hantera det kan ju vara att be om hjälp, t.ex. Det är ju dumt att hjälpa henne innan hon behöver hjälp, liksom.

När jag kom tillbaks från tvättstugan (som ligger bredvid badrummet, så jag hör när hon kliver i badkaret) så har hon löst problemet själv, med hjälp av en tvättlapp!

Alltså, sånt här måste man kanske ha egna barn med ungefär samma svårigheter för att förstå, men jag blev helt överlycklig av hennes initiativ och egna lösning på ett problem. Hon tänkte ut, och löste det helt själv! Jag har aldrig lagt en tvättlapp på golvet, utan en större handduk i en helt annan färg. Så hon kom verkligen på en egen lösning. Fantastiskt! 💕

Jag var på möte också, igår. Innan det var dags för Sandras kvällsbad. Det var en del anställningsintervjuer och lite planeringar inför semestertiderna som kommer. Assistansbolaget har en bra plan så vårt jobb med att få in folk kan fortsätta, trots semestrar. Skönt det, eftersom vi är i akut behov av folk. Då vill man inte lägga allt på is i flera veckor bara för att folk har semester, för oss är det ju lika akut oavsett. Men nu finns det en plan, och vi har fler ansvariga att vända oss till om vi behöver. Känns skönt.

Vi gick också igenom alla papper som handlar om Sandra, och som assistansbolaget håller på att sammanställa till en överskådlig genomförandeplan som ska vara tillgängligt för alla assistenter framöver. Det är en jätteviktig bit inför framtiden om assistansen ska fungera den dagen vi inte finns mer. Känns också väldigt tryggt och bra, måste jag säga.

Sakta men säkert går det framåt och bara vi får ihop lite folk snart så blir det nog riktigt bra för Sandra, och oss. En viktig detalj återstår, och det är Godman. För Sandra har inga släktingar som är intresserade av henne, och vi vet inte direkt någon som kan ta över det ansvaret efter Göran.

I värsta fall får kommunen en lucka att smita in genom, som raserar hela Sandras trygghet, om vi inte ser till att utse någon lämplig själva, medan vi kan det. Vi har planer på att dela upp det, så en har hand om ekonomi och sjukvård. För att klara dom bitarna behöver man inte känna Sandra så väl. Den stora biten är ju ”bevaka person” dvs sörja för att individen får det liv hen behöver och har rätt till. T.ex. att hon behöver, och har rätt att bo kvar i sin bostad och absolut inte klarar en flytt till kommunens gruppboende…

För att veta behoven måste man ju känna Sandra ganska väl. Kan vi trygga den biten inför framtiden, så kan vi slappna av sen.

När jag kom hem från mötet åkte Göran iväg för att lämna in paddan och dockan på lagning. Det oroade Sandra en del, men jag sa att dom säger till när dom har lagat klart.

Nu var det inte något att laga, tyvärr. Eller det var väl bra iofs, kanske. Fast jag tycker det är skönare att låta proffsen fixa när vi inte kan sånt där så bra själva. Men paddan hade iaf låst sig, så den måste vi få hjälp att låsa upp via support med kvittot som bevis på att paddan inte är snodd. Det var tydligen nån säkerhetsgrej som plötsligt hänt.

Dockan skulle kosta minst 1000 kr att lämna in, och en ny kostar 2.500. Så Göran ska se om han kan laga den själv, annars får vi väl köpa en ny, helt enkelt.

Vi får väl gömma grejorna för Sandra tills vi har något som fungerar, så hon tror att det är inlämnat. Annars blir hon nog stressad av att det inte går att spela på det.

Idag ska damen till frissan, och det är ju bra att vi har lite att roa oss med om dagarna nu när verksamheten inte är som den borde. Vi måste sysselsätta damen lite för att hon inte ska bli uttråkad, för det mår hon inte bra av. Men det är inte så lätt att hitta på saker mest hela tiden, så med ett frissabesök, och tillhörande liten biltur, så har vi iaf fm gjord sen.

Ha det gott.

.