Lite arger

Men hur svårt kan det vara? *trött* För eventuellt nya läsare ska jag försöka sammanfatta det lite. Sandra har aldrig haft nån läkare så när vi har behövt ett läkarintyg så har vi inte haft nån att vända oss till. På vårdcentralen skriver dom inte intyg eftersom den som skriver måste känna till bakgrunder och diagnoser.

Habiliteringsverksamheten har ingen läkare och alltså har vi stora problem varje gång vi behöver ett intyg. Och intyg behöver man ju till det mesta som ska sökas. Nya intyg varje gång.

På Habiliteringsverksamheten är det jättesvårt att öht få tag på nån när man ringer, och mailadresser ger dom inte gärna ut. Iaf har inte vi fått några.

Så för ett tag sen, när det nu var, ett år sen eller nåt tror jag, så fick vi erbjudande om att delta i ett projekt där man ska ha samma läkare att vända sig till, så nu har vi en läkare på en vårdcentral ca 5 mil bort. En läkare som kan det här med intyg och autism och så. Låter väl bra?!

I början på året (tror jag) var vi där och fick ett intyg som vi behövde skicka till F-kassan inför ansökning om utökad assistans. Den gången fick Göran ringa och påminna flera gånger innan intyget äntligen skrevs så vi kunde skicka in det. Vi tänkte att det nog var en engångsgrej och var fortfarande glada över att äntligen ha en läkare att vända oss till. För det underlättar ju en del, kan man säga.

När vi var där kom vi överens om att Sandra inte skulle behöva dit igen, utan vi skulle bara behöva ringa. Kanon ju! Vi var jättenöjda med den lösningen eftersom det inte är helt enkelt att ta med Sandra, och hon ändå måste vänta i ett annat rum med en av oss medan den andra pratar med läkaren…

Nu behövs ju ett intyg när vi ska söka bilstöd, och det pratade vi med läkaren om när vi var där, så det skulle vara klart när vi ringde och då skulle hon bara skicka det. Göran ringde och inget hände. Han ringde igen och inget hände…

Och nu svarade sekreteraren att Sandra ska bli kallad till läkaren i december. Vad trött jag blir! Vi behöver det där intyget typ nu, helst igår, för vi måste söka bilstöd så fort Sandra skrivs ut från skolan. Vi måste vara snabba så vi hinner få igenom det medan nästa års ”bil-penga-pott” finns kvar. Annars får vi vackert vänta ännu ett år. Och Sandra måste ha bil för att kunna komma till DV. Gah!

Tänk om man slapp krångla med allt jämt! Tur att livet i övrigt funkar nu, annars orkar man ju inte ringa å tjata å söka å ringa å tjata å söka å…. blä! Det enda Habiliteringsverksamheten har gett oss genom åren (förutom diagnoserna) är huvudvärk. Allt annat vi har behövt hjälp med har vi fått lösa själva. Så jag hoppas ju att dom gör bättre nytta till alla andra, för annars kostar dom bara resurser som jag kan tycka behövs bättre på andra ställen! Sådeså!

HÄR kan ni som har lust läsa ett tidigare inlägg om vad Hab har betytt för oss...

Jag hoppas ju att dom ska ha uppföljning på det där projektet och dom ska ju få veta hur vi tycker att det inte har skötts!

Jaja, jag brukar bli blixtarg ett tag, sen går det över. För övrigt är Göran och jag förkylda och Sandra skör. Men annars är det bra ;) Göran och Sandra tog iaf en biltur och jag tog lite kaffe.

Trevlig helg!

.