Tema – Sorg – Sista generationen

Jag känner ibland en sorg över att inte få barnbarn. Jag tror att jag skulle bli en fin mormor/farmor.

Jag har fått kommentarer som att det inte är givet att man får barnbarn när man har ”vanliga barn” heller, och det är ju sant. Fast det spelar ingen roll, det tar inte bort min sorg, och jag blir lite trött på att bli jämförd titt som tätt.

Alla som längtar efter barnbarn och av olika anledningar inte får uppleva det, sörjer det, mer eller mindre. Jag också! Fast jag tror inte att ”föräldrar till vanliga barn” ifrågasätts om dom sörjer att inte få barnbarn… Det är inte orsaken till varför jag inte kommer få några barnbarn jag sörjer, utan att jag aldrig kommer att få några. Jag jämför inte och tycker inte att det är värre för mig än för vemsomhelst. Men jag sörjer det.

Att jag inte är ensam om det, och att det finns miljoner med större problem i världen, tar inte bort min sorg över att aldrig få barnbarn. Och att jag sörjer det betyder inte att jag inte är nöjd med mitt liv och allt jag har, eller att jag inte kan se till att mitt liv blir bra.

Men jag har alltid önskat mig en stor familj, många barn och barnbarn, en öppen dörr där ”alla” är välkomna. Mitt liv blev lite tvärtom kan man säga, men det betyder ju inte att det är sämre.

Jag är jättenöjd med mitt liv, jag älskar det! Men jag kommer alltid att vara lite ledsen över att jag inte får uppleva det fantastiska i att ha barnbarn att skämma bort.

Jag har också en viss sorg, eller oro, kanske, över om vi kommer bli gamla och ensamma, eftersom vår generation tar slut, och vi inte kommer att ha några anhöriga när vi åldras. (Och ja, det finns säkert många med samma oro, och lika stor rätt att sörja det…)

En sak som oroar mycket är att lämna Sandra. Ensam.

Ja, inte ensam så, hon kommer ju alltid att behöva folk runt sig, i form av personal… Annars är hon ju ensam. Inga syskon, ingen släkt, inga barn, inga vänner. Det är tur att det finns många fina människor som har valt rätt jobb. Måtte hon slippa ”fel människor på fel plats” när vi inte kan hjälpa henne längre.

Den oron och sorgen gäller ju lite för egen del också, när man hör om vanvård och ”tur det finns anhöriga som larmar” Eller gamla ensamma människor där ingen ens märker att dom dör… Det är bara att hoppas att man håller sig pigg hela tiden, och att man orkar hålla kontakt med fina vänner.

Ja, det är en sorg att generationen tar slut, och att Sandra är den som blir sist kvar.

Fler temainlägg finns på Neurobloggarna. Foton från Amatöfotografen.

♥ Kram ♥