Den viktiga anpassningen

Jaja, man ska inte ha för bråttom, så är det… Sandra blir nog hemma veckan ut, för igår morse vaknade hon med halsont och nös en hel del. Jag som inte tyckte att hon blivit så värst sjuk… Det hade väl inte kommit igång ordentligt bara.

Göran var också sämre så nån biltur blev det inte, d.v.s. ingen rast för min del och inget gjort från ”att-göra-listan” ännu. Men jag hinner väl, en annan dag. Om inte annat så ser jag till att hinna om jag blir tvungen, och det lär jag ju bli i helgen om inte förr.

Men vet ni vad? Dom ringde och undrade om jag kunde jobba som idag, minsann :) Tyvärr kunde jag ju inte det, eftersom vi är sjuka här, men jag passade på att få lite frågetecken utredda och så, och sa sen att jag är tillgänglig för jobb från den 29 sept. Åh, vad roligt det ska bli, nästan som lite semester att komma iväg och jobba, faktiskt :)

Bibbi undrar hur det skulle gå om jag går till jobbet en dag som är skör (om jag fattade din fråga rätt?) Nu är ju mitt huvudjobb att vara assistent till Sandra, så jag måste inte passa några andra arbetstider, som tur är. Jag har ju sökt jobb som timvikarie just av den anledningen att jag inte kan jobba alla gånger.

Så en skör dag, och när Göran är sjuk, så tar jag inget annat jobb, för det skulle bli för sårbart och Sandra skulle drabbas negativt av det. Sen är det jättejobbigt att ha hela ansvaret själv om man är sjuk, så om jag ska jobba framöver måste Göran vara frisk, och helst Sandra med.

Igår kväll fick jag veta att en skola ska läggas ner, där en mycket god vän har sitt barn. En Aspergerskola… För det är för dyrt att ha anpassade skolor??? Jag blev både arg och ledsen och man vill ju ruska om dom där beslutsfattarna, för dom fattar nog inte riktigt vad dom pysslar med. Billigare lär det ju inte bli att lägga ner skolan iaf, då ser man inte så vidare värst långsiktligt.

Än engång är jag tacksam över att Sandra även har en begåvningsnedsättning, för då är det lättare att få hjälp och anpassning. Har man Asperger och inga tilläggshandikapp, så är man hänvisad till den vanliga skolan. Och där finns ingen kunskap om funktionsnedsättningen? Det går inte ihop! Det finns barn som inte vill leva för att dom inte blir förstådda. Fasen! :(

Jaja, jag tänker iaf göra vad jag kan, så jag håller på och skriver ett brev och vi är ju fler kämpar som hjälps åt, men frågan är hur långt det räcker. Jag har tagit upp det lite förut i bloggen, det här med medias tolkning och att många ifrågasätter diagnoserna. Jag anser ju att det måste ut kunskap om npf, för annars kommer förståelsen aldrig att komma.

Folk som inte är insatta fattar inte konsekvenserna av att sätta personer som inte fixar en rörig miljö i en vanlig klass. Det gäller så klart inte alla med npf, det finns dom som fixar det jättebra och där det är den bästa lösningen. Jag pratar om dom som inte fixar det, men som tvingas. Där går det åt skogen! Och ”vanligt folk” fattar inte allvaret.

Jag lär nog återkomma i det ämnet framöver. Idag tänkte jag iaf se om Sandra vill göra chokladbollar. Det brukar vara en bra sysselsättning när hon är för trött för några större aktiviteter.

Hon tjatar förskräckligt mycket om sin födelsedag och vi svarar att det dröjer länge, för det gör det ju i hennes värld. Hon fyller inte år förrän i mitten av oktober, så det är på tok för tidigt att börja prata om det. Men ingen födelsedag i den här familjen utan chokladbollar, så det måste vi se till att hinna få in i frysen till dess.

Jag önskar er en fin dag!

♥ Kram ♥