Sanndröm? Inte långt ifrån...

Jag drömde, inatt, att vi åkte till akuten för att få hjälp mot Sandras tandvärk… Där blev vi bara vidareskickade hela tiden och när vi äntligen hittade rätt person tog hon oss inte på allvar utan stressade bara runt och körde rullstolar till höger och vänster med oss springande efter. När hon tillslut satte sig ner så vi fick prata med henne sa vi att vi ville att Sandra skulle få smärtlindring.

Men det kunde hon minsann inte få! Hon hade ju fått Alvedon och dom ger minsann inte så mycket droger till så små barn, hon är ju bara 7 år, sa den där tanten. Hallå, hon är 16 sa vi, och hon har ont kan vi få hjälp nu? Men då reste sig tanten och sprang iväg med en rullstol igen och sen vaknade jag.

Alltså, den säger en hel del om verkligheten, den där drömmen. För mig, och dom av er som lever i Diagnoslandet (med osynliga funktionshinder) är drömmen faktisk inte ett dugg märlig utan ganska verklighetstrogen.

Man har lixom varit med om det förr, att inte bli tagen på allvar, att inte bli lyssnad på, att inte få hjälp, att få jaga runt efter nån som kan lyssna och förstå, att känna sig maktlös och att bortprioriteras bland dom synliga funktionshindren.

Man får lixom hoppas att det inte var en sanndröm…

♥ Kram ♥