Hemresan

Jaha, då var det bara hemresan kvar att berätta om då… Vi hade inte sagt något till Sandra i förväg, eftersom vi ville att hon skulle sova ordentligt och inte hinna stressa upp sig så mycket. Så Göran och jag packade väskorna efter det att Sandra hade somnat kvällen innan hemfärd.

Hon brukar vakna på nätterna, och ligger oftast vaken ett par timmar innan hon somnar om igen. När jag gick upp på torsdagsmorgonen så hörde jag att hon fortfarande var vaken… Inte bra med tanke på vad som komma skulle. Att flyga med en för trött Sandra är inte att rekommendera, om det går att undvika.

När det sen var dags för henne att gå upp hade hon just somnat om… Alltså var hon ganska trött den dagen vi åkte hem, tyvärr. När Sandra är trött så är hon väldigt mycket skörare än annars, vilket betyder gnäll om nästan allt. Och gnällandet övergår väldigt lätt till utbrott…

Ja, dessutom har hon en gäll och hög röst, som liksom skär genom ben och märg… Så ingen missar henne kan jag lova. Det var alltså gnälligt och skört redan från början, men vi slapp utbrott på morgonen iaf :)

Och Göran lyckades avstyra ett utbrott, när vi väntade på att få checka in på flygplatsen, genom att ta en runda med henne i rullstolen. Och hon fixade säkerhetskontrollen med nöd och näppe. Bara gnäll och låsningar, inget utbrott så långt…

Sen käkade vi varsin macka som vi hade med oss, och en mycket trött tjej fick i sig den utan några större missöden.

Det var ju bra, för någon mat blev det inte på hela dagen, bara McDonalds senare när vi hade landat i Sverige.

Efter mackan gick vi till rätt gate och då kom utbrottet! Det var fullt av folk som just skulle kliva ombord på ett annat plan och Sandra gallskrek. Vi gjorde som vi brukar, och som är det enda som hjälper…

Vände rullstolen från allt folk och typ mot en vägg eller nåt annat lugnt. Ja, vad skulle ni tänka om ni såg en ”stackars rullstolsburen, hysteriskt skrikande och tillsynes jätteledsen tjej” där föräldrarna kör in rullstolen mot en vägg och sen vänder ryggen till henne…

Vet man inte orsakerna så lovar jag att man har en hel del åsikter om det. Och det är ju helt normalt, så jag säger inget om det. Jag hade själv reagerat så. Men jag har erfarenheter som gör att jag försöker tänka att det alltid finns en orsak och att allt inte är vad det ser ut att vara. Vi är iaf glada att vi inte har blivit anmälda än… Det händer ofta situationer som ser märkliga ut för omgivningen.

Nåja, efter ett tag så lugnade hon sig iaf och då fick hon lite godis att sysselsätta sig med i förhoppning om att det skulle vara lugnt tills vi fick gå ombord. Det lyckades ganska bra. Gnäll och undrande blickar, men inga fler utbrott. Inte där iaf…

Så var det dags att gå ombord då, och vi som har rullstolar får ju gå på först. Ja, innan vi hade rullstol så sa jag ju till, så vi har alltid gått på först med Sandra. Hon fixar inte att tränga ihop sig i en kö, nämligen. Bara det att den här gången så var dom inte klara på planet när vi kom. Vi, en rullstolsburen herre, två ”rullstolsassistenter” och en till person som också var personal.

Vi fick vänta ganska länge… Och hela tiden tjattrade dom över huvudet på Sandra med höga röster på spanska. Dessutom pep och pratade det i en walkie talkie samtidigt, och så ringde det i ”herren i rullstolens” mobil så han började prata i den, högt för att överrösta allt annat tjatter.

Så hemskt att ha autism och vara ljudkänslig samt ha svårt att sortera intryck i den där röran, det var nästan så en annan tyckte det var jobbigt.

Samtidigt började dom släppa på allt annat folk då… Ja, ni fattar. Sandra blev mer och mer stressad och vi kunde bara vänta. Men jag fiskade snabbt upp en godispåse ur väskan så hon hade lite annat att fokusera på, pjhu! Det gick vägen :)

Så fick vi äntligen gå ombord och herren i rullstolen framför hade ju lite svårt att gå. Så vi fick vänta lite tills han hann sätta sig. Sandra gillar inte att vänta… Nästan utbrott, men precis då kom vi förbi, och både Göran och jag var mellan Sandra och allt folk som trängdes bakom, pjhu igen!

In med Sandra på rätt plats, in med Göran och mig och sen vänta tills alla hade knölat sig ombord. Det gick bra och Sandra var fortfarande sysselsatt med sin godispåse.

Ja, sen vet jag inte riktigt hur det gick från det tills vi var uppe i luften, för jag är så flygrädd och starten är värst, men Göran höll ställningarna och väl uppe kunde jag andas igen. Sandra var lugn ett tag… Typ fem minuter eller så.

Sen började nämligen en bebis att gråta i raden bakom oss, och Sandra fixar inte barnskrik eller gråt, så hon började hysteriskt gråta hon med. Ja, så hade bebisen en storasyster på sisådär två år och hon hördes ju lite mellan varven hon med. För att inte tala om deras mamma! Hujedamej! Låter det värre på spanska för att man inte förstår eller pratar dom extremt högt? Varför var det tvunget att dom enda spanjorerna skulle hamna bakom oss? Bebis, tvååring, spanjorska och Sandra överröstade varandra…

Jag står definitivt ut med barnskrik, det stör mig inte ett dugg! Rätt skönt att man inte behöver engagera sig, tycker jag. Men när Sandra är med är det ju inte så kul, eftersom hon inte fixar det utan får totalt spel.

Framför oss satt två fina herrar som inte ens gillade ”vanligt barnskrik” så ni kan ju gissa hur glada dom var… Dom tyckte ju att nu fick vi faktiskt se till att vår hemska unge höll tyst!

Jag kunde inte förklara läget så jag skrek typ ”Det går faktiskt inte” och så tog jag fram dom små info-lapparna jag har och som är jättebra att lämna i såna situationer, men dom vände inte på sig nåt mer så jag fick aldrig tillfälle att lämna över en lapp. Troligtvis hade dom inte tagit emot den för dom var ganska arga…

Jag hade lust att be dom köpa öronproppar och vara tacksamma över att dom inte behövde bry sig… Jag ville tala om att resan var betydligt jobbigare för oss som var tvungna att bry oss och inte kunde fly med öronproppar… Jag ville säga åt dom att dom kunde vara glada över att dom har förmågan att anpassa sig och ta hänsyn, för det kan vi inte kräva av Sandra, men om hon fick välja så hade hon hellre kunnat det än att vara tvungen att stå ut med den resan hon hamnade mitt i… Jag ville förklara att Sandra hade det värst av alla och att hon skrek för att hon faktiskt inte stod ut, men att hon inte kunde gå därifrån. Att hon dessutom inte skulle behöva ta emot sura blickar och arga kommentarer… Jag önskade att folk kunde fatta hur bra dom hade det…

Fast jag antar att jag, utan min erfarenhet, troligtvis hade blivit precis lika irriterad jag med… Man tror sig veta så mycket innan man får erfarenhet. Och det märkligaste i hela den här historien är ju att det inte är första gången vi upplever en sån flygresa, ändå gör vi om det! Igen och igen och igen. Vi kan inte vara riktigt funtade!

Eller…

Må så gott och njut av livet!
P.S. Ni behöver inte ställa väckarklockan imorrn ;) Återkommer på onsdag.

♥ Kram ♥