fredag 26 februari 2010

Sorgen

Jag fick en fråga från Mia, om jag har tänkt skriva om mitt sorgearbete något, eller om jag tycker det är för privat.

Nej, det är inte för privat. Jag väljer orden själv, så det går bra. Jag skriver gärna om alltmöjligt som jag behöver skriva om, som jag vill sprida eller som ni vill veta.

Sorgearbetet är ju ett jättestort ämne och svårt att bara skriva om rakt uppochner. Det kommer lite då och då när det faller sig naturligt, liksom. Men frågor är ju alltid bra. Det blir lite lättare att komma igång då…

Jag ska iaf försöka berätta lite om det i stora drag. Berättelsen jag hade i min blogg för lite sen, säger väldigt mycket om det här. Förväntningar och drömmar som går i kras men att det sen växer fram något annat fint och värdefullt ur det.

Men visst var det en jobbig tid. Jag skrev väldig mycket under mitt sorgearbete, och jag hade tänkt att det skulle bli en bok. Kanske orkar jag gå igenom alltihop en vacker dag…

Jag hade en depression under sorgen, även om den inte var så djup. Jag behövde aldrig medicin, men jag pratade med en kurator. Nu fanns det lite andra orsaker till själva depressionen än att jag hade fått ett funktionshindrat barn. Det var nämligen så att vi hade svårt att få barn, så det tog oss åtta år att få Sandra. Sen ville vi att hon skulle få ett syskon, och det hela började om igen, med sprutor och allt vad det innebär. Hormonerna gör att man blir nedstämd, så det var nog egentligen den största anledningen till depressionen.

En parantes, men så var det iaf. Sandra fick sin diagnos i samma veva som vi fick reda på att vi inte fick fler chanser att skaffa syskon till henne. Då vände det! För då släppte all oro och ovisshet. Och jag slutade ju med sprutorna, förstås. Då kunde vi se framåt och visste vad vi hade för förutsättningar. Då var Sandra 6 år, och det var åren innan dess som var jobbigast.

Jag höll allt inom mig och kunde inte släppa fram känslorna, för då började jag bara gråta. Men tillslut svämmade det över. Det var då jag sökte hjälp och blev sjukskriven för depression. Fast inte ens då förstod jag att det var så. Jag tänkte att han måste ju skriva nåt i läkarintyget, annars blir jag ju inte sjukskriven…

När jag träffade andra mammor till funktionshindrade barn, så tyckte jag att dom var så starka som kunde prata om sitt barn utan att gråta. Det kunde inte jag och jag kände mig svag och oduglig. Jag hade massa skuldkänslor för att jag inte bara var stolt utan också kände sorg.

Efteråt förstod jag att även dom starka mammorna har genomgått en sorg och gråtit och haft skuldkänslor. Jag läste boken ”Den förbjudna sorgen” och det var så befriande. Det var ju normalt och tillåtet att känna sorg. Det hade inget med kärleken till Sandra att göra!

Ja… det är ju, som sagt, ett stort ämne, det här med sorgearbete. Jag skriver gärna mer om nån vill det, så det är bara att fråga eller komma med reflektioner isf.

Ha en skön helg!

7 kommentarer:

Mia sa...

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, om hormonbehandlingar, man blir så känslig och jag blev också deppig. Men jag hade ju lyckan och turen att få en liten till trots dåliga odds. Men jag vet vad det vill säga att längta. Är väl mitt uppe i det andra du skriver om, ibland är det svårt att prata om, men det är viktigt. Kanske "hjälper" man någon annan i samma situation. För jag tycker det hjälper att veta att man inte är själv, även om det känns så ibland. Kram till dig!

Pernilla Be sa...

Den boken ska jag också läsa, en dag när jag orkar. Mitt sorgearbete pågår fortfarande och jag tror att det är en bidragande orsak till att jag blivit rejält stressjuk tre gg på tre år. Men jag lär mig hantera depressionen bättre och bättre för varje gång.

Givetvis är en annan stor anledning att jag jobbar 100% med allt vad det innebär. För mig har de senaste tio åren inneburit att jag lagt locket på mina känslor. Jag kan inte gråta längre, inte ens när jag mår som sämst. Den enda känsla jag verkligen kan uttrycka är ilska. Nu som först är jag medveten om detta och jag fnular som bäst på hur jag ska uttrycka och känna mina känslor igen. Det är lätt att ta på sig "duktig-flicka-masken".

Jag får ofta kritik för att jag valt att jobba 100% istället för att ägna mig mer åt Tove. Kritiken är inte alltid uttalad men jag känner av den, mest från andra föräldrar med handikappade barn faktiskt. Jag gör det av tre anledningar:
1) Jag måste få leva "mitt" liv där jag har fullt fokus på något helt annat, och jag älskar mitt jobb och mina kollegor. Får jag jobba orkar jag med det andra lättare. Jag blir deprimerad av att gå hemma, av ren tristess.
2) Mitt arbete är ett ansvarsområde och om jag väljer att jobba mindre så får jag bara jobba i ett högre tempo, ingen gör det som jag inte hinner med. Jobbar jag heltid så kan jag hålla ett drägligt tempo.
3) Tove behöver andra människor än mamma och pappa i sitt liv. Hon älskar skolan och fritis och hon växer av att knyta relationer till andra.

Och trots att jag jobbar heltid kommer alltid Tove i första hand. Mitt arbete gör att jag har flexibla arbetstider och kan vabba när som helst, jobba hemifrån osv. Och händer det henne något så reser jag mig bara upp och går. Av just den anledningen har jag tackat nej till andra chefsjobb som innebär att man måste vara närvarande för att tidningen ska komma ut. Jag måste känna att jag när som helst kan resa mig och gå utan att ens fråga om lov. (Det har bara hänt 1 gg.)

Jag liknar sorgen vid svarta hål som man ska kravla sig upp ur. I början var det tätt mellan hålen, men för varje år som går blir det längre och längre mellan hålen. Man blir också skickligare på att ta sig ur hålen så det går snabbare att ta sig upp numer. De försvinner dock aldrig, för varje ny fas Tove ska igenom så påminns jag om hur det kunde varit.

Det viktigaste är ändå att Tove är lycklig, och hon vet ju inget annat. Hon jämför sig inte med andra, hon lever i nuet. Och hon lever faktiskt för sin egen skull och ingen annans. Vår roll är att bidra till att göra henne så självständig som möjligt. Att hon inte skulle flytta till egen lght utan bo kvar hemma hos oss är tex otänkbart.

kram//pernilla

Okki sa...

Detta är ett stort ämne, som väcker mycke tankar och känslor.

Kram

Anonym sa...

Naturligtvis har man en massa drömmar och föreställningar om vem ens barn ska bli... jag tycker att Emily Perl Kingsleys Välkommen till Holland beskriver fint hur det är. Min sorgeperiod vad väldigt kort - ett par veckor bara - men jag hade av andra orsaker inte tid att sörja. När jag skakat av mig chocken såg jag att jag fått precis den unge jag ville ha.

Nattmia sa...

Om jag tittar på de föräldrar jag känner genom mitt jobb, vilket är många, så tror jag inte sorgen försvinner nån gång.. Den finns där men man kan hantera det och se det på sätt med tiden.. Och självklart har inte sorgen ngt att göra med kärleken till sitt barn..

Massor av kramar till dig och din fina familj som jag är så grymt imponerad av..

Mia

Livet med autism sa...

Sorg... Det är så skönt att höra att vi alla är eller har varit där i sorgearbetet. Precis som du skriver så är det ett stort ämne som måste lyfts fram. Själv pendlar jag upp och ner hela tiden men har svårt att sätta ord på vad det jag känner. Det är mycket känslor och tankar som väcks men det är en enorm lättnad (för mig i vare fall) att man inte är själv i sin situation.

//Liv

Tanja, 30+ sa...

Och det som inte försvagat dig, har gjort dig STARK! Stark nog att orka vara personlig assistent åt din härliga dotter! Ni gör ett så bra jobb, du o Göran!! Och stark nog att ställa krav på allt o alla runtomkring för Sandras skull!

Kram!