tisdag 16 februari 2010

Nähä...

Ibland blir jag bara så trött på att komma i sista hand. Ibland vill jag byta jobb så jag kan vara lite ledig och ta lite hänsyn till mig själv. Ibland, men bara ibland, önskar jag mig ett vanligt liv!

Hur svårt kan det vara att bara ta en promenad??? Alltså, det kan inte bli mer anpassat än så här, och ändå får jag inte till det! Ååå! Blir så trött!

Att jag inte kan gå på ett gympapass och sånt som kräver både resväg, planering och tidsbokningar är ganska lätt att förstå och acceptera. Det är så det är för oss helt enkelt. Men att jag inte ens ska kunna gå utanför dörren…

Göran och Sandra skulle gå ut och leka i snön, och jag skulle passa på att ta en promenad. Jättebra! Lätt som en plätt!...

Nä!

Inte hos familjen oss inte! Det blev stora utbrottet istället, så det blev varken snölek eller promenad. Det blev gap och skrik och huvudvärk. För att inte tala om nacken… Men det går väl över. Imorrn är en ny dag :)

Jahaja, vi får väl se om jag lyckas gå ikapp det jag förlorar den här veckan, eller om man kan hoppa av tävlingen innan man förstör för sina lagkamrater… Jag får väl ge det en chans iaf, jag kan ju inte ge upp första dan! Att det ska vara så svårt!

Visserligen sa Göran att jag kunde gå ändå, men jag har inte ro att sticka iväg när Sandra inte mår bra. Jag vet ju hur lätt det blir utbrott, tårar, skrik och näsblod, och då är det skönt att vi är två.

Nåja, lite svar på ett par frågor istället då. Mia undrar lite. Först, Nina är jag. För jag antar att det är min dotter som frågorna gäller ;) Hon heter Sandra :)

Hur var Sandra som barn/bebis?
Sandra var en mycket nöjd bebis. Ja, när hon väl fick medicin mot koliken… Och när vi började med ersättning, för amningen funkade inte.

Visserligen kräktes hon väldigt mycket, och hade problem med magen, vilket hon fortfarande har och får medicin för. Men annars var hon nöjd med sig själv och inte speciellt nyfiken på det runtomkring. Det var väl där vi började fundera på om det var som det skulle.

Hon var sen i utvecklingen och inte så intresserad av att utforska världen. Tillslut fick hon diagnosen utvecklingsstörd (som det hette då) och jag minns inte hur gammal hon var… 2,5-3, kanske.

När hon var fem såg vi ett program på tv, om en pojke som hade autism. Då bara föll det på plats. När hon fyllde sex fick hon diagnosen autism. Efter det blev allt lättare, sakta men säkert. Eftersom vi förstod Sandra bättre och kunde hjälpa henne.

Svaret på den här frågan kan egentligen bli hur långt som helst, men det var iaf i stora drag. Lämnar utrymme för fler frågor om nån vill veta mer :)

När märkte du att hon var annorlunda?
Det var först och främst att hon inte var nyfiken på omvärlden. Att hon inte brydde sig om att försöka ta sig till en leksak som låg en bit bort, utan bara var nöjd ändå. (Förflyttade sig inte och lärde sig gå först vid ca 1,5 års ålder) Misstankarna var nog där redan före ettårsåldern.

Att hon hade autism förstod vi inte (och ingen annan heller) förrän vi såg programmet på tv, för vi trodde att autism var något helt annat. Fast jag måste ha haft det i bakhuvudet, för jag vet att jag sa till Göran när Sandra var ungefär två år ”Hon har iaf inte autism för vi får ju kontakt med henne”

Äter hon medicin?
Nej, ingen medicin som har med hennes funktionshinder att göra. Men hon får medicin för att magen ska fungera.

Tack för frågorna! :)

Dom fina ullfiltarna, ni vet...


Som Sandra tovade i skolan förra veckan...


Det är inte så mycket kvar av dom längre...


Ha en fortsatt bra dag!

6 kommentarer:

Nattmia sa...

Ge inte upp med promenader än.. Du kan nog snart smita ut på en runda, även om den inte blir lång så är det ju bättre än inget.. Du får göra som jag gjorde när jag räknade steg.. Gick upp och ner, runt runt, inomhus :-) Där kanman med samla steg.. Fast det är ju skönare ute så klart men ett alternativ.. Gå på stället när du tex lagar mat är ett annat alternativ, förbränner oxå kalorier ;-)

Kram Mia

Okki sa...

Känner igen mig, angående promenader.
Är på g att börja promenera. Och jag har ju verkligen tid när min son är i skolan. Men det är som jag inte kommer i gång förrens på eftermiddagen. Oftast när min grabb är på väg hem.. kan ju vara så att jag bara är lite lat oxå ;)
Kramar

Tanja, 30+ sa...

Jobbigt det där att inte få gå iväg när man vill.. O jag förstår att du stannade hemma. Förstår att det kunde blivit en riktigt jobbig kväll sedan annars...

Behåll drivkraften.. Imorgon kanske?

Kram

jeannette sa...

Hej vännen
Jag håller med Mia ge inte upp gå i trappor om inte annat. Men jag känner med dig. Jätte kramar i massor

Maritha sa...

Men Nina nu blir det körigt när jag inte hinner läsa innan jag går till jobbet och så har du skrivit en till senare!
Stressigt värre :-))
Hoppas hon kan känna att hon behöver ta det lite piano så det inte blir utbrott.

Kul med stegräknaren som peppning och vinner gör du säkert!
Kram Maritha

Mamman sa...

Åh håller verkligen tummarna för att du kan komma igång med promenaderna, förstår att de kan vara svåra att få till men för själen, hälsan och kroppen gör de underverk. Håller tummarna för att du snart hittar ett sätt att få in promenaderna i vardagen. Hjälper det om Sandra har det på sitt schema för dagen?? Kram