lördag 13 februari 2010

Taxi

Sandra mår så bra så! Härligt! Pigg och glad och det mesta flyter utan problem. Igår kom hon hem med nya små ull-filtar, som hon hade tovat till Åke och Sune.


Det passade ju jättebra, för dom filtarna hon gjorde till julklappar är lixom slut nu. Leksaker som katterna gillar håller inte så värst länge.

Hon hade också gjort varsitt hjärta till sina föräldrar, minsann :)


Ang. taxin då.. Jodå, vi HAR förklarat. Men när man träffar Sandra är det jättelätt att lixom bara hänga på i hennes prat. Hon lurar även med oss föräldrar i omöjliga diskussioner då och då. Så även om taxichauffören vet att hon helst ska vara tyst, och även fast jag vet att vissa svar mer förvirrar än förklarar för Sandra, så glömmer man det i stunden ibland. Man märker liksom på Sandras reaktion att man svarat tokigt eller sagt för mycket, och då är det redan försent. Så om det nu blir ett problem igen, så behöver vi bara påminna lite. Igår funkade morgonen bra, så det kan ju ha varit något annat häromdagen, som oroade.

Vi har en jättego chaufför och hon vill verkligen väl. Bara vi påminner lite då och då, så funkar det kanon. Eftersom det är fler som har kommenterat det här med taxin, och att det är ett problem hos många, så kan jag ju ta den historien nu då… Om ni orkar läsa…

I början hade vi också olika chaufförer, men jag accepterade inte det. Sandra mådde inte bra och vi hade inte valt att hon måste åka taxi, för att det inte fanns någon anpassad skola här där vi bor. Så vi ställde lite krav. Ville dom att Sandra skulle komma till skolan så fick dom se till att hon kom dit på ett tryggt sätt!

Dessutom var en del chaufförer rent olämpliga! Första gången Sandra åkte till skolan så var jag med. Och några andra elever med funktionshinder, som jag inte kände. När vi kom fram fanns det ingen där som mötte (läraren hade inte hunnit dit än) Chauffören släpper av alla barn, en liten bit från skolan, och åker därifrån! Alltså, Sandra kan inte släppas ur sikte!

Det hände ofta att chaufförerna inte hittade dit dom skulle, och dom hade ingen information om barnens funktionshinder. En annan gång när jag också var med av nån anledning, och vi åkte hem från skolan, så frågade chauffören en elev ”Bor du här” och hon sa ja och blev avsläppt. Ingen vuxen mötte henne utan chauffören bara åkte. Vid den tiden upprepade Sandra väldigt ofta det andra sa, s.k. eko-tal. Så hade chauffören frågat henne ”Bor du här” så hade hon nickat och sagt ”Bor här” Jamen fattar ni! Hon hade ju kunnat bli avsläppt varsomhelst!

Det hände faktiskt att en klasskompis till Sandra, en pojke med autism, blev avsläppt på fel adress. Ingen vuxen var där och han visste ju inte vad han skulle göra. Han var rädd och ensam. Men tänk om fel person kommer vid ett sånt tillfälle! Sandra följer ju med vemsomhelst om nån säger att hon ska det… Som tur var kom det ett äldre par och tog med pojken till nåt dagis eller vad det var. Där kände dom igen honom (ibland är det skönt att bo på liten ort!) och kunde kontakta hans föräldrar.

Ja, sen var det ju säkerheten med. En del chaufförer kollade inte att barnen hade säkerhetsbälte, och många av dom kunde inte sätta på sig det själva. Dom hade t.o.m. en slags mindre buss som inte hade några bälten. När Sandra kom hem i den blev måttet rågat. Då kontaktade jag lokaltidningen och höll Sandra hemma tills dom garanterade en säker skolresa för henne. Efter det hörde lokalradion också av sig, så en var med på ett hörn där med, tillsammans med den mamman vars pojke släpptes av på fel adress.

Då blev det bättre. Bälte krävdes i alla skolskjutsar! (Yes!) Sandra blev lovad max tre chaufförer, och dom skulle känna till Sandras svårigheter lite. Ja, det dom behövde veta, förstås. Funkade väl sådär. Sandra var orolig varje morgon, för hon visste ju inte vilken chaufför som skulle komma. Hon fixade inte heller att det åkte en massa andra elever i samma bil. Dessutom var hon åksjuk och det blev långa omvägar när alla skulle hämtas/släppas av.

Då blev det så att Sandra fick en och samma chaufför, från ett annat taxibolag, och utan andra elever. Då funkade det! Nu fixar hon att några elever åker med en bit på vägen till skolan och jag har sagt okay till det (för dom frågade först) och dom ändrar det om jag ringer och säger att Sandra inte fixar det. (Sandra har ju bytt skola också, men chauffören är kvar)

Man måste ställa krav, och man måste veta rättigheterna, annars får man inget! Som fritids t.ex. Vi hade inte valt att Sandra måste åka till en annan ort, för det fanns inget fritids här som hon klarade av att vara på. Så vi krävde skolskjuts till och från fritids också, vilket inte alla hade, då iaf. Nu vet jag inte hur det är med den saken, men då var det så, för jag pratade med några andra föräldrar, som hade accepterat att skolskjutsen inte gäller till fritids.

Alltså var det olika, beroende på hur mycket man orkade tjafsa! Bara det är ju så korkat så man blir mörkrädd. Alla har ju samma rätt, man ska inte få mer för att man orkar kräva det, liksom. Så många som inte orkar, eller kan! Dom får inget! Dom får inte ens veta reglerna! Först ska man ta hand om sitt barn, med allt vad det innebär, och få vardagen att fungera, sen ska orken räcka till att ta reda på rättigheterna och sen kämpa sig till dom. Trycka upp lagen under näsan på dom som nekar insatser. Jag blir så trött!

Ja, mina vänner, det var historien om skolskjutsen det. Nån kvar än??


Från det ena till det andra, jag läste, igår, att choklad kan förhindra hjärnblödning. Kanon ju, för en chokladälskare som jag! Om hjärnblödning är ärftligt ligger jag dessutom i farozonen. Men, så klart fanns det en hake, förutom att det inte är så bra för vikten…

Den ska vara mörk och bitter!

Tyyypiskt!

Man får väl svälja den hel då, som annan medicin ;)

Ha en skön helg!

4 kommentarer:

Maritha sa...

Det gäller att lära sig det också, att ställa krav och inte bara foga sig.
Bra att ni har löst det så det funkar för Sandra.

Så fint du har på bloggen och Nina det är klart jag läser allt du skriver!

Kram Maritha

Okki sa...

Jag har alltid sagt att de som ska jobba med VÅRA BARN/UNGDOMAR ska brinna för dessa barn.
Att jobba med våra ungdomar kräver mer än att bara ha ett jobb.
Och det gäller alla från taxi chafförer till skol personal... ja alla, som har med våra barn och göra. Det är så lite som kan göra att deras vardag kan bli helt knassig.
Men det är som du säger Nina, man måste verkligen slås för sin rätt.

Klart vi orkar läsa vad du skriver, våra barn är ju de finaste vi har.
Hoppas ni har en bra helg.
Kram Okki

Nattmia sa...

Det där med taxi som inte alltid funkar har jag varit med om en hel delgånger under de 20 år jag jobbat med funktionshindrade barn och ungdomar.. Men som tur är så har det bättrat sig här med.. Mer information kanske..

Ha nu en bra lördag..

Kram Mia

Mamman sa...

Vilka fina hjärtan Sandra gjort! Hoppas ni får en härlig helg... Kram