söndag 28 februari 2010

Mat

Jag fick en fråga från Mia, och det svaret blev så långt så det får bli ett eget inlägg om det :)

Frågan var om Sandra är kinkig med maten. Det är ju ganska vanligt att personer med autism har lite svårigheter med just maten. Det kan vara konsistensen av viss mat man inte kan med, eller färgen… eller smaken, förstås. I Sandras fall tror vi delvis att det berodde på motivationen. Förstår man inte sambandet mellan hunger och äta eller kanske inte ens känner hunger och mättnad, så är det inte så lätt att förstå varför man ska äta.

Nu äter hon det mesta och det är inga bekymmer. Men det har varit! Det gick så långt att jag anmälde en läkare, men nöjde mig med att han fick en tillsägning. Sandra åt i stort sett bara makaroner. Hon kunde äta sås, så jag mixade en sås typ köttfärssås, med div nyttigheter i, och hällde på makaronerna. Sen var hon ”tvungen” att äta en sån portion först, innan hon fick en portion med bara makaroner som ”belöning”

Så där höll vi på, länge. Hon åt sen även ris och potatis, så jag kunde mixa det mesta vi åt till en sås som jag hällde på potatisen, t.ex. På så vis fick hon i sig ganska varierat tillslut. Sen började jag blanda i små bitar av en sak i taget som inte mixades då… och sen la jag lite ”vanlig mat” bredvid på tallriken. Så hon vande sig, liksom. Lite, lite i taget.

Men frukt var svårare för det ville hon inte ha i några former, inte ens saft!

Nu är ju jag sån att jag inte bara låter det vara, det som inte är bra… Så vi tränade och tränade och nu äter hon, som sagt, nästan allt, och hon smakar alltid! Hade vi inte tränat så hade hon nog fortfarande bara velat äta bara makaroner…

Det var ganska illa ett tag och det var då jag anmälde läkaren. Han var så nonchalant och ointresserad att jag blev förbannad. Sandra var så mager att hennes ben petade ut lite här och var på kroppen och hon tappade nästan sina kläder! För att inte tala om håret! Hon tappade massor med hår och hon blödde näsblod flera gånger om dan, nästan varje dag.

Jag ringde läkaren för jag ville ha hjälp att få i Sandra näring. Han svarar ”Barn i Sverige svälter inte” och ”Svensk mat är näringsriktig” och ”Ni måste ju ge henne sånt som hon tycker om” Ja, ni fattar va?!! Jag tror inte jag behöver kommentera det… Jag fick ett tips av honom ”Du kan ju göra fruktsallad” Men HALLÅ!!!! Hon äter inte frukt i NÅGRA former!!! HOHOO, nån hemma??? Sa jag inte, men hade god lust!

Men, ni som kämpar mot oförstående människor, det hjälper att bli arg! Det hjälper att agera! Så acceptera inte att bli nonchalant bemötta! Efter anmälan lyssnade han på mig, men då hade jag fixat ut problemet själv redan :)

Det var det lilla svaret på frågan om Sandra äter bra ;)

Ang. godisköpet, förresten. Alltså, det är bara så fantastiskt härligt! Sandra valde verkligen det där godiset. Förut hade hon, om hon ens tagit nåt själv, bara tagit första bästa. Men nu tittade hon och undrade vad det var innan hon bestämde sig! F´låt att jag tjatar om det, men det är så stort! :)

5 kommentarer:

Pernilla B sa...

Vilken vacker blombukett BTW!

Tove är kinkig med maten. Hon sondades som bebis, vägrade äta annat än välling upp till 1 års ålder, levde mest på hotdog, ica-köttbullar och pasta i flera år osv. Ostbågar och korvbröd med ketchup dög också.

Hon vägrar fortfarande äta sås och hon gillar inte grönsaker och frukt så mycket. Hon äter röd paprika, majs och hon kan äta äppe, banan och clementin ibland.

Om jag gör gryta eller korv stroganoff tex steker jag alltid kött/korv, tar bort lite till henne och fortsätter sen med resten. Hon älskar potatis i alla former, utom mos, liksom pasta.

Hon äter långt ifrån allt, men vi utökar lite efterhand. Igår åt vi kinamat och då fick hon pasta och biffbitar och det gick ner. Jag sköljde inte ens av köttet, det gick bra ändå. En friterad fläskbit gick också ner. Köttfärssås äter hon inte, men då steker jag köttfärsbiffar till henne istället.

Potatisgratäng med kassler gillar hon och pastalåda med rökt fläsk är en favorit. Då får hon i sig lite ägg också, vilket hon inte äter annars.

Hon var väldigt mager i 3-4 års ålder men sen några år tillbaka har hon att ta av vilket gjort att jag kan koppla av mer. Jag tvekar inte att fråga henne "Vill du ha godis? Då får du äta din mat först." och då gör hon det.

Ett problem är att hon får lågt blodsocker innan måltid och drar det ut på tiden kan hon vara så matilsk när maten står på bordet att hon knappt kan äta. Då hjälper det att ge henne en skål med paprika eller några pepparkakor ca 15 min innan måltiden. Små knep man får ta till.

Många barn kinkar med maten, men jag är glad att det aldrig blev någon knapp i alla fall, vilket läkarna pratade om då hon var 3 mån och inte ville äta. Hon sondmatades var fjärde timme och kände inte hunger, plus att hon fick näring i dropp samtidigt.

En dag när hon tittade längtansfullt på matsprutan, precis som bebisar gör på flaskan eller bröstet, fick jag nog. Då ringde jag sjukhuset och sa "Nu kommer vi in och så får ni dra ut sonden. Vi stannar tills Tove lärt sig känna hunger och äta välling på flaska." Det tog 2-3 dagar, men till slut så åt hon acceptabla mängder så vi kunde åka hem.

Det där med mat är svårt för mammor. Det sitter så starkt i mammainstinkten att man ska föda sina barn. Funkar det inte som det ska så mår man riktigt dåligt av det. Periodvis har jag varit helt fixerad vid "matsituationen", vilket inte gjorde saken bättre precis.

kram//pernilla

Maritha sa...

Åh pust vad massor det fanns att läsa! Jag kan ju inte åka bort så här och missa dina bloggar. Men kanske ta med datorn nån gång!
Ja vad underbart att läsa om allt du skriver, vilket proffs du blivit på Sandras behov och reaktioner. Du måste skriva den där boken när du orkar gå igenom det igen.

Kan bara återigen tacka för att du delar med dig av ditt liv!

Kram Maritha

Mia sa...

Ja det är tur att det finns folk att fråga! Jag har ju haft helt motsatt problem med Viggo. Han verkar inte känna mättnad heller så han vill äta HELA tiden. Tjat, tjat och tjat. Tur det finns frukt! Och han är ju så smal så det verkar som om han gör av med all energi. Men det är påfrestande det med, att inte kunna åka förbi ett macDonalds, då är det kört och han gråter och tjatar i timmar fast han nyss ätit. Pust.
Du har verkligen lagt ner ett jättefint jobb med din dotter, tur hon har er.

Annelei Lorentzon sa...

Det där med läkare alltså....Innan jag fick diagnosen fibromyalgi gick jag till läkaren och sa -Jag har så ont så så jag klarar inte att röra mig så jag går bara upp mer och mer i vikt, det här går inte längre.
Läkaren tittade upp och sa - Men det är ju positivt att du går upp i vikt då är du ju inte sjuk iallafall. Du får gå till sjukgymnasten så får vi se om hon hittar något fel på dig.

Jag kunde lika gärna suttit och läst min inköpslista för henne, så intresserad var hon...behöver jag säga att jag reste på mig och gick.

Nattmia sa...

Ibland undrar man hur läkare fått det jobb de har.. Han borde ju veta vad det handlar om..
Nu fixade ni det ju himla bra själva men stöd från ngn man tror skall veta och kunna lite vore ju inte fel

Ha nu en bra kväll..

Kram mia