lördag 20 februari 2010

Förkylt

Igen! Ja, Göran alltså. Det förklarar varför han blev akut trött i förrgår och la sig redan vid åtta. Ja, det gjorde han ju nästan igår oxå, förresten. Sandra har snorat och hostat lite hon med, vi får väl se hur det utvecklar sig.

Gårdagen började med gnäll. Det första Sandra skriker är ”Jag är inte trött, jag är en glad Sandra” Jo, hejåhå! Men det är mest jobbigt för henne, förstås. Hon orkar inte med sig själv ju, lilla gumman! Fast för det blir jag trött och står knappt ut!

På förmiddagen stängde vi in oss i köket, jag och katterna, medan Sandra skrek… Men det gick faktiskt över efter nån halvtimma och sen var hon go igen. Till nästa utbrott.

Om nån nu tycker att jag är en hemsk mamma som stänger in mig i köket när min dotter har ett utbrott, så kan ni vara lugna. För det är det enda man kan göra, tills damen har lugnat sig. Jag brydde mig förstås om henne sen, när det väl gick att nå fram och låsningen hade släppt :) Att gå dit mitt i utbrottet gör bara saken värre.

Senare på eftermiddagen verkade hon må bättre och hela kvällen gick väldigt bra. Så nu håller vi tummarna för att det tänker vända. Har vi tur så slipper hon det som Göran har fått och orkar med fritids nästa vecka. För hon blir ju skör och uttråkad av att vara hemma för mycket, och nu längtar hon till fritids. Den här perioden började ju med att hon verkade förkyld för en vecka sen, så har vi tur är det hon som har smittat Göran, och inte tvärtom… Men det lär vi ju märka rätt snart.

Igår, efter maten, gick vi ut och skottade snö, Sandra och jag. Göran passade på att dammsuga undertiden, eftersom Sandra inte tål ljudet av dammsugaren. Vi passar alltid på när hon inte är inne.

Garaget ligger längst in på tomten, så vi måste skotta en hel del för att kunna köra ut bilen…


Sandra hjälpte mig att flytta den här stora snövallen, två meter längre in, så vägen blev lite bredare.


Men ryggen sa ifrån, så jag får väl fortsätta idag. Jag gjorde mina ryggövningar och hoppas det räcker så! Vill INTE ha ryggskott igen! Då får hellre bilen bli insnöad! Men bra motion var det, och massor med steg gav det :)


Fick en fråga igår, av Mia, om vi gör mycket utflykter. Nej, det kan jag inte påstå! Ja, det beror väl på vad man jämför med. Kanske gör vi mycket för att vara en familj med en dotter som har autism. Det finns ju många som verkligen inte kan göra nånting utöver det som måste göras. En del saker kan vi ju göra, och ibland gör vi fast det är jobbigt. Men livet är väldigt begränsat och det är mycket vi inte kan. Och det saknar jag ibland, särskilt när Sandra vill, men vi måste låta bli för att det inte är anpassat. Men jag försöker oftast att fokusera på möjligheterna istället.

Sen var det ju det där med tålamodet också, som Mia skrev. Vi är ju mänskliga och alla tappar vi tålamodet ibland. Jag kan nog tycka att det är bra att barn får se att man kan göra fel och tappa tålamodet om man bara blir vänner och kan säga förlåt. Men för Sandra är det inte bra. För henne är det en kränkning varje gång jag tappar tålamodet. Hon kan inte hjälpa sin låsning, och hon vill själv inte vara där. Och hon tror att allt som händer är hennes fel… Jag FÅR inte bli arg då! Jag måste hjälpa henne ur det. Men jag fixar det inte och jag är mänsklig, och ingen robot. Sandra kan dock inte ta hänsyn till det. Nu är det dom här låsningarna som är jättejobbiga. Både för oss föräldrar, förstås, men värst för Sandra. Det är vårt jobb att komma på en lösning så Sandra mår bra. Alltid!

Det blir värre när hon är trött och det vi vet är att vi måste sänka/ta bort kraven då. Men lite krav finns kvar och vi kan inte undvika det om nu inte Sandra ska ligga kvar i sängen hela tiden… Jag menar, det räcker ju att hon ska gå upp och in på toa, så är det ett krav för henne och då kan det låsa sig redan där. Vi har inte kommit på nåt bra än och jag tar fortfarande gärna emot råd och tips…

När Sandra mår bra, så är det inget problem, oftast. Men nu är det jobbigt och jag får så himla dåligt samvete varje gång. Sandra blir så ledsen och förtvivlad efter utbrotten och jag hoppas att hon förstår att jag älskar henne både med och utan utbrott!

Önskar er alla en skön helg!

7 kommentarer:

Maritha sa...

Godmorgon gumman, hag håller alla tummar för att ni inte ska in i en snurr med förkylning igen!

Bra att ni är två så ni delar på vad som ska göras. Var nu försiktig med ryggen och snöskottningen!

Ha en bra dag!
Kramen Maritha

Nattmia sa...

Go hjälp du fick igår när ni skottade :-)
Va nu rädd om rygen idag när du skall ut med skoffan och hoppas Göran mår bttre och att Sandra har en bra dag idag utan några större utbrott..

Kram Mia

Annelie sa...

Usch vad jobbigt ni måste ha det vännen,, men å andra sidan så är ni ju såå vana detta liv med er älskade dotters sjukdom / funktionshinder / handikapp
(vet inte vad det "klassas" som).
Jag måste säga dig,, jag har inte alls någon erfarenhet av detta.. varken med nån vän med barn som har autims så jag har aldrig någonsin kommit "nära" det.. men det är jättenyttigt och intressant och få läsa om ert liv.
Tack för att du skriver sååå öppet om ert liv.

Ta nu hand om dig och din rygg.. krya på gubben ordentligt nu.
Sköt om dig och hela din familj,, // Varma kramar Annelie

Mia sa...

Oj det låter inte så lätt alla gånger. tror stenhårt på att sänka kraven. Kanske sänka kraven lite på mamman som älskar sin dotter över allt annat också? Tycker ni verkar ha ett tålamod av guld. Och du verkar ha en superbra hjälp med skottningen:-)

Okki sa...

Känner igen mig i detta med utbrotten, o att det enda som hjälper är att vänta ut.
Det låter ju så lätt... men är så svårt när man är mitt uppe i det.
Förstår dina tankegångar, o du är verkligen ingen dålig mamma. Kärleken till våra barn är så stor.
Hoppas ni får en trevlig helg.
Kram Okki

Tanja, 30+ sa...

Såklart att Sandra förstår hur mkt du tycker om henne!
Hoppas du tar det lugnt med ryggen idag! Du får va rädd om dig!

Kramen

Anonym sa...

Vad bra du fick hjälp med skottningen av Sandra, duktigt. Klart att hon förstår att ni älskar henne precis som hon är. Tror inte Sandra velat ha någon annan Mamma än dej, och det är männskligt att bli arg. Hoppas att Göran kryar på sig, och att Sandra slipper bli sjuk. Sköt om er !!! Kram Annika N