måndag 15 februari 2010

En liten berättelse


När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester – till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se.

Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger:
“Välkommen till Holland!”

“HOLLAND?” säger du. “Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien.”

Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.
Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats.

Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: “Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det.”

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

Av Emeliy Pearl Kingsley


14 kommentarer:

Okki sa...

Älskar den berättelsen.

Länkade till artikeln du hade på sidan häromdan.
Hoppas det är ok?
Kram

Anonym sa...

Åhhh så fint...och så sant!/Maria

Maritha sa...

Så vackert Nina.... snyft! Den borde man dra ut och sätta upp eller skicka till vänner!

Kramizar Maritha

jeannette sa...

Hej vännen
Viklen fin berättelse och så sann så sann, livet blir inte alltid som man vill och man måste leva vidare. Din / er resa blev annorlunda än min men du får va med om andra saker som säkert är lika fina som mina. Jätte kram till dig och din familj

Mamman sa...

Den är så fin och så talande... Kram

Anonym sa...

Vilken fin, talande och gripande berättelse. Den borde finnas med i föräldrautbildningen ( om man har det nu ) för att iaf förbereda de blivande föräldrarna ngt. Det är inte självklart eller givet att vi föder friska välskapade barn. Men alla barn är lika värdefulla och fina <3
Kramen Lisa !

Nattmia sa...

Denna skrev jag ut när jag jobbade på en träningskola, ramade in den.. Så sann så vacker..

Kram Mia

Livet med autism sa...

Så fint och så sant... Vi tog ett sidospår men nådde fram ändå till vår egen vrå...

Kram Liv

Mona sa...

Du har så rätt. O vilken tur att du trivs så bra i Holland! KRAM

Mia sa...

Åh vad vackert. Jg hade inte hört den, nu sitter jag med tårar i ögonen. Tur det finns vänner i cyberrymden som förstår och som man kan dela med sig av livet med. Kramen till dig med;-)

Moonroose sa...

Så fin berättelse ...så sann och tänkvärd.

Kram

Annelie L sa...

Det var en väldigt vacker och tänkvärd berättelse, det är ju precis så det är...jag blev så berörd av den så att det började sticka i tårkanalen och tårarna var på väg.....

Anonym sa...

Så fin, så sann och den berör. Man känner tåren i ögat medans man läser /Marie-Emilly

mamma zoffe sa...

Den där är sååå fin. Visste du att Barbara Kingsely som skirivt den själv är mamma till ett barn med downs syndrom? Hon var så urbota less på att alltid bli misstolkad för sitt annorlunda liv så hon skrev den.. Har för mig att hon var författare. Jag läste den i radio då jag sommarpratade i P4 för 2 sommrar sedan och det var så många som inte hört den och den berör verkligen så starkt!!
Jättefint att du tog med den i bloggen och sprider den vidare :-) OCH vilka fina kort på stolta föräldrar!!

Stor kram :-)