tag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post4508236413462478893..comments2024-03-06T15:56:58.501+01:00Comments on Livet i stort & smått: SorgenNinahttp://www.blogger.com/profile/11954244337397040521noreply@blogger.comBlogger7125tag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-90613777517383549842010-02-27T08:41:47.781+01:002010-02-27T08:41:47.781+01:00Och det som inte försvagat dig, har gjort dig STAR...Och det som inte försvagat dig, har gjort dig STARK! Stark nog att orka vara personlig assistent åt din härliga dotter! Ni gör ett så bra jobb, du o Göran!! Och stark nog att ställa krav på allt o alla runtomkring för Sandras skull!<br /><br />Kram!Tanja, 30+https://www.blogger.com/profile/13219495127635059044noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-10035458637486359182010-02-26T23:26:48.792+01:002010-02-26T23:26:48.792+01:00Sorg... Det är så skönt att höra att vi alla är el...Sorg... Det är så skönt att höra att vi alla är eller har varit där i sorgearbetet. Precis som du skriver så är det ett stort ämne som måste lyfts fram. Själv pendlar jag upp och ner hela tiden men har svårt att sätta ord på vad det jag känner. Det är mycket känslor och tankar som väcks men det är en enorm lättnad (för mig i vare fall) att man inte är själv i sin situation.<br /><br />//LivCamilla & CHhttps://www.blogger.com/profile/08118514082870680038noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-91388778119132016042010-02-26T23:21:08.347+01:002010-02-26T23:21:08.347+01:00Om jag tittar på de föräldrar jag känner genom mit...Om jag tittar på de föräldrar jag känner genom mitt jobb, vilket är många, så tror jag inte sorgen försvinner nån gång.. Den finns där men man kan hantera det och se det på sätt med tiden.. Och självklart har inte sorgen ngt att göra med kärleken till sitt barn..<br /><br />Massor av kramar till dig och din fina familj som jag är så grymt imponerad av..<br /><br />MiaPhoto by Mariahttps://www.blogger.com/profile/04429748374291987666noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-88527355310685199692010-02-26T21:53:45.777+01:002010-02-26T21:53:45.777+01:00Naturligtvis har man en massa drömmar och förestäl...Naturligtvis har man en massa drömmar och föreställningar om vem ens barn ska bli... jag tycker att Emily Perl Kingsleys Välkommen till Holland beskriver fint hur det är. Min sorgeperiod vad väldigt kort - ett par veckor bara - men jag hade av andra orsaker inte tid att sörja. När jag skakat av mig chocken såg jag att jag fått precis den unge jag ville ha.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-23909995471408468342010-02-26T20:48:19.201+01:002010-02-26T20:48:19.201+01:00Detta är ett stort ämne, som väcker mycke tankar o...Detta är ett stort ämne, som väcker mycke tankar och känslor.<br /><br />KramOkkihttps://www.blogger.com/profile/11767969799797662772noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-45220552159786602762010-02-26T16:59:24.959+01:002010-02-26T16:59:24.959+01:00Den boken ska jag också läsa, en dag när jag orkar...Den boken ska jag också läsa, en dag när jag orkar. Mitt sorgearbete pågår fortfarande och jag tror att det är en bidragande orsak till att jag blivit rejält stressjuk tre gg på tre år. Men jag lär mig hantera depressionen bättre och bättre för varje gång. <br /><br />Givetvis är en annan stor anledning att jag jobbar 100% med allt vad det innebär. För mig har de senaste tio åren inneburit att jag lagt locket på mina känslor. Jag kan inte gråta längre, inte ens när jag mår som sämst. Den enda känsla jag verkligen kan uttrycka är ilska. Nu som först är jag medveten om detta och jag fnular som bäst på hur jag ska uttrycka och känna mina känslor igen. Det är lätt att ta på sig "duktig-flicka-masken". <br /><br />Jag får ofta kritik för att jag valt att jobba 100% istället för att ägna mig mer åt Tove. Kritiken är inte alltid uttalad men jag känner av den, mest från andra föräldrar med handikappade barn faktiskt. Jag gör det av tre anledningar: <br />1) Jag måste få leva "mitt" liv där jag har fullt fokus på något helt annat, och jag älskar mitt jobb och mina kollegor. Får jag jobba orkar jag med det andra lättare. Jag blir deprimerad av att gå hemma, av ren tristess.<br />2) Mitt arbete är ett ansvarsområde och om jag väljer att jobba mindre så får jag bara jobba i ett högre tempo, ingen gör det som jag inte hinner med. Jobbar jag heltid så kan jag hålla ett drägligt tempo. <br />3) Tove behöver andra människor än mamma och pappa i sitt liv. Hon älskar skolan och fritis och hon växer av att knyta relationer till andra. <br /><br />Och trots att jag jobbar heltid kommer alltid Tove i första hand. Mitt arbete gör att jag har flexibla arbetstider och kan vabba när som helst, jobba hemifrån osv. Och händer det henne något så reser jag mig bara upp och går. Av just den anledningen har jag tackat nej till andra chefsjobb som innebär att man måste vara närvarande för att tidningen ska komma ut. Jag måste känna att jag när som helst kan resa mig och gå utan att ens fråga om lov. (Det har bara hänt 1 gg.)<br /><br />Jag liknar sorgen vid svarta hål som man ska kravla sig upp ur. I början var det tätt mellan hålen, men för varje år som går blir det längre och längre mellan hålen. Man blir också skickligare på att ta sig ur hålen så det går snabbare att ta sig upp numer. De försvinner dock aldrig, för varje ny fas Tove ska igenom så påminns jag om hur det kunde varit. <br /><br />Det viktigaste är ändå att Tove är lycklig, och hon vet ju inget annat. Hon jämför sig inte med andra, hon lever i nuet. Och hon lever faktiskt för sin egen skull och ingen annans. Vår roll är att bidra till att göra henne så självständig som möjligt. Att hon inte skulle flytta till egen lght utan bo kvar hemma hos oss är tex otänkbart.<br /><br />kram//pernillaPernilla Benoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7280773719405646492.post-8784863106466186942010-02-26T15:32:59.592+01:002010-02-26T15:32:59.592+01:00Jag känner igen mig mycket i det du skriver, om ho...Jag känner igen mig mycket i det du skriver, om hormonbehandlingar, man blir så känslig och jag blev också deppig. Men jag hade ju lyckan och turen att få en liten till trots dåliga odds. Men jag vet vad det vill säga att längta. Är väl mitt uppe i det andra du skriver om, ibland är det svårt att prata om, men det är viktigt. Kanske "hjälper" man någon annan i samma situation. För jag tycker det hjälper att veta att man inte är själv, även om det känns så ibland. Kram till dig!Miahttps://www.blogger.com/profile/00725338239113486714noreply@blogger.com