Det kom en
massa negativa tankar igen, och jag känner att min ork inte riktigt räcker för
att mota bort dom. Vissa stunder känns allt bara hopplöst. Vem ska ta allt
ansvar som jag tar nu? Måste vi välja på boende, verksamhet och personal genom kommunen
som inte anpassar nånting eller assistans som inte har ansvar för allt?
Varför ska
det vara så svårt att se till individens behov och samarbeta? Att kommunen ansvarar
för boende, verksamhet och pedagogik, och assistenterna hjälper Sandra att
delta och sköta det som hon inte kan själv. Egentligen vore det ju inget
problem, men istället står vi föräldrar här med allt ansvar och håller på att
krascha själva.
Så vår
älskade unge, som behöver personal som har personkännedom och som behöver sån
tid i alla övergångar. Det är svårt med assistenter, och skulle vara omöjligt
med annan personal som hon skulle hänvisas till i ett kommunalt boende. (Dessutom klarar hon ju inte själva boendeformen). När ska
jag kunna släppa taget när det bara funkar med mig i vissa situationer?
Jag vill vara
assistent, jobba mina 48 timmar i veckan och inte ha något annat ansvar alls.
Är det ens möjligt? Vad händer om jag dör imorgon?
Jag reser
mig igen. Ha det fint så länge.
.
2 kommentarer:
Kram finaste Nina i världen. Saknar dig och dina goa kramar.
Kramar om dig extra mycket när livet känns tungt och motigt! ♥ ♥ ♥
//Bellan
Skicka en kommentar