torsdag 10 december 2015

Det tar aldrig slut

Vi har försökt att mota bort den negativa tröttheten genom att ta extra hand om oss ett par dagar. Sånt kan man inte få för mycket av när vardagen i övrigt är tung.

Precis innan vi började vår ledighet kom ett mail från vår LSS-handläggare. Hon hade fått sagt från sin chef (!) att vi inte får göra nån Individuell Plan förrän IVO är klara med vår anmälan. Alltså… Jag har snart inga ord längre, det är helt otroligt bara.

Anmälan gjordes i somras, och handlar om den dagliga verksamheten som dittills (och hittills) inte anpassas efter Sandras behov, som ni vet. Dom chefer som har hand om det svarar bara att dom inväntar IVO:s utredning innan dom eventuellt ska åtgärda något. Nu säger alltså LSS-handläggarens chef samma sak i ett helt annat, och nytt ärende. Dom har haft släktträff igen.

Sandra finns fortfarande…. Men har ingen plats. Och kan inte vänta, eller anpassa sig.

När vi anmälde till IVO första gången, så lyssnade dom bara på socialnämnden, som i sin tur bara lyssnade på chefen (socialnämnden är troligtvis med på släktträffarna) och då får ju så klart kommunen rätt. Dom kan ju hitta på vadsomhelst om ingen kollar upp det dom säger :( Så i slutändan ger en anmälan till IVO (den enda väg man som liten människa i behov kan gå för att få hjälp mot jättar) att kommunen istället får bevisat att dom inte behöver följa lagar eller anpassa nånting! Det ska bli väldigt intressant att se vad cheferna har lyckats ljuga ihop  i pågående ärende. Om det blir klart nån gång…

Så här sitter vi då med allt ansvar, och tiden går. Kommunen har det yttersta ansvaret för sina invånare (oavsett behov av assistans eller inte). Både vi föräldrar och Sandra är kommunens invånare (tyvärr)… Sandra är 21 år och har ju egentligen varken sysselsättning eller bostad, om vi bortser från vår egen akut-lösning hemma hos oss föräldrar. Vi kan ju inte gärna slänga ut henne på gatan!

Ang. bostadsanpassningen så är intyget från arbetsterapeuterna iallafall klart nu, sånär som på en liten justering. Alltid något. Så fort läkarintyget kommer ska ansökan in. Men egentligen vill vi ju att kommunen tar sitt ansvar, så vi föräldrar också har nånstans att bo. Det kommer dom ju inte göra, så vi är tvungna att lägga vår lilla energi på att få igenom anpassningen av vårt hem. Det kommer ta flera år innan vi kanske kan börja hoppas på ett någotsånär fungerande liv för Sandra. Förhoppningsvis har hon råd att bo kvar och vi kan bo i husbilen. Men en dag dör vi och kan inte hjälpa till att betala hennes utgifter längre.

Hade vi klarat att säkra Sandras framtid utan kommunens inblandning så hade vi sluppit slösa vår dyrbara energi på okompetenta idioter. Håhåjaja. Vi tar gärna hand om vår dotter, det är inte det. Men vi kommer ju troligtvis att dö före henne och då kan vi faktiskt inte ta hand om henne längre *surprise* Så vi måste ju se till att allt fungerar utan oss.

Nåja, vi har iallafall passat på att njuta av julen, faktiskt. Eftersom vi jobbar på julafton och när det är advent och lucia och nyår… och eftersom vi inte kan jula som vi vill när Sandra är hemma, så firar vi våra helger när vi har helg. Dvs när Sandra är på korttids. Så vi har ätit julmat, klementiner och choklad, tänt ljus, lyssnat på julmusik, ätit pepparkakor och druckit glögg så mycket vi bara har orkat ;)

Julmys i husbilen

Må gott!

.

Inga kommentarer: