Göran och
jag har pratat lite fram och tillbaka när vi har kunnat. Vi har ju inte
jättemycket tid att prata med varandra när Sandra är hemma, men i fredags, när
hon somnade tidigt, hann vi prata lite. Vi har fått dom intyg vi behöver för
att skicka in ansökan om bostadsanpassning nu. Bästa läkaren skrev väldigt
utförligt och bra, och arbetsterapeuternas intyg var bra det med.
Men det är
många nackdelar med att bostadsanpassa vårt hem och låta Sandra bo kvar här. Vi
vet inte ens om hon kommer klara utgifterna när bara elräkningen kommer ta
halva hennes inkomst, nästan. Dessutom måste hon vara någonstans medan det
byggs här, och det har vi ingen lösning på. Kommunen lär ju inte försöka hjälpa
oss.
Förutom
det, så kommer ju Göran och jag i stort sett bli utslängda på gatan, eftersom
vi inte har råd att ha ännu en bostad förrän vi har betalat lånet på det här
huset. Och det måste vi ju om det ska finnas en möjlighet alls för Sandra att
kunna bo här. Sen tillkommer underhåll av huset. Det kommer inte Sandras
inkomst att räcka till, och vi kommer ju inte alltid att finnas.
Bor man i
hus bör man ha en buffert till oförutsedda händelser, men någon buffert kan
inte Sandra ha om hon ska få bostadsbidrag, och utan bostadsbidrag klarar hon
det inte. Så, det är liksom inte bara att bostadsanpassa och tro att allt löser
sig.
Därför
lutar det nu åt att vi söker ”Särskild anpassad bostad” igen, och är förberedda
på att överklaga den här gången. Vi måste få hjälp. Sandra måste ju bo,
liksom!! Jag har faktiskt läst en gammal dom om ett liknande fall som Sandras
situation. Där gick ansökan om Särskild anpassad bostad igenom efter
överklagan. Kommunen kommer ju kämpa in i det sista för att slippa hjälpa
Sandra med nånting, så det blir inte lätt, men vi har inget val. Om vi inte
vinner 10 mille och kan starta ett (inte vinstdrivet) anpassad boende på nån
gård, med vettig sysselsättning för personer som Sandra. Det skulle verkligen behövas!
Vi börjar
dock med den Individuella Planen, som dom försöker förhala för tillfället. Jag
undrar lite hur länge en kommun kan låta bli att hjälpa en individ utan att det
blir nån form av åtgärd. För jag hoppas att man som liten människa har något
skydd iallafall.
Sandra har
alltså beviljats en anpassad daglig verksamhet där hon ska få miljöombyte och
möjlighet att utvecklas framåt, och den gäller från den 26 augusti 2015 och ett
år framåt. Jag undrar om Sandra erbjuds någon sån verksamhet innan det är dags
att söka igen?…
Vi har
också begärt en Individuell Plan den 23 november 2015, men chefen vill sätta
sig in i Sandras fall först… Och det kan ta hur länge, undrar jag? Allt för att
kommunen ska hinna samla på sig så mycket som möjligt för att slippa ta ansvar,
för dom vet ju att Sandra har rätt till en plan.
Och vi har inte råd att skaffa en jurist som följer med på alla möten med chefer som
slingrar sig. Herregud, ta bara hand om Sandra, känner jag. Hon bor ju i
kommunen och ingen hjälper henne?!! (Förutom vi föräldrar, Godman och hennes
assistenter, med det som är vårt ansvar, förstås).
Första
gången vi sökte Särskild anpassad bostad tyckte vår dåvarande LSS-handläggare
att det var bättre att Sandra flyttade till grannkommunen. Hon avslog ansökan
om bostad för ”Det finns faktiskt bostäder på öppna bostadsmarknaden” och
visste t.o.m. en tom lägenhet som hon tyckte skulle passa jättebra till Sandra.
En trappa upp, ovanför Apoteket, mitt i centrum och nära till allt. Då hade jag
alltså beskrivit Sandras svårigheter för henne… Jag tror inte jag behöver
förklara dom för er, för har ni läst min blogg så vet ni hur det skulle gå om
Sandra bodde i lägenhet mitt i centrum.
Sen var
det nån som sa en gång, att jag har sån himla tur som bara träffar folk som
lyssnar… Jotack. Jag är fortfarande irriterad över det påhoppet, kan jag säga.
Undrar lite vad det är som är sån jävla tur? Att Sandra har så stora hjälpbehov
att det inte är nån tvekan att hon behöver hjälp för att överleva, kanske är
tur?? Det betyder också att hon är helt beroende av andras välvilja… Jag fick
aldrig någon förklaring och det kanske beror på att hen inte har nån?!
Nåja, vi
har en lång väg att stånga oss fram på och jag kommer säkert behöva skriva av
mig fler gånger. Den som vill följer resan, andra låter bli.
Jag önskar
er en fin dag!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar