söndag 20 december 2015

Att inte ha någon plats

Göran och jag har pratat lite fram och tillbaka när vi har kunnat. Vi har ju inte jättemycket tid att prata med varandra när Sandra är hemma, men i fredags, när hon somnade tidigt, hann vi prata lite. Vi har fått dom intyg vi behöver för att skicka in ansökan om bostadsanpassning nu. Bästa läkaren skrev väldigt utförligt och bra, och arbetsterapeuternas intyg var bra det med.

Men det är många nackdelar med att bostadsanpassa vårt hem och låta Sandra bo kvar här. Vi vet inte ens om hon kommer klara utgifterna när bara elräkningen kommer ta halva hennes inkomst, nästan. Dessutom måste hon vara någonstans medan det byggs här, och det har vi ingen lösning på. Kommunen lär ju inte försöka hjälpa oss.

Förutom det, så kommer ju Göran och jag i stort sett bli utslängda på gatan, eftersom vi inte har råd att ha ännu en bostad förrän vi har betalat lånet på det här huset. Och det måste vi ju om det ska finnas en möjlighet alls för Sandra att kunna bo här. Sen tillkommer underhåll av huset. Det kommer inte Sandras inkomst att räcka till, och vi kommer ju inte alltid att finnas.

Bor man i hus bör man ha en buffert till oförutsedda händelser, men någon buffert kan inte Sandra ha om hon ska få bostadsbidrag, och utan bostadsbidrag klarar hon det inte. Så, det är liksom inte bara att bostadsanpassa och tro att allt löser sig.

Därför lutar det nu åt att vi söker ”Särskild anpassad bostad” igen, och är förberedda på att överklaga den här gången. Vi måste få hjälp. Sandra måste ju bo, liksom!! Jag har faktiskt läst en gammal dom om ett liknande fall som Sandras situation. Där gick ansökan om Särskild anpassad bostad igenom efter överklagan. Kommunen kommer ju kämpa in i det sista för att slippa hjälpa Sandra med nånting, så det blir inte lätt, men vi har inget val. Om vi inte vinner 10 mille och kan starta ett (inte vinstdrivet) anpassad boende på nån gård, med vettig sysselsättning för personer som Sandra. Det skulle verkligen behövas!


Vi börjar dock med den Individuella Planen, som dom försöker förhala för tillfället. Jag undrar lite hur länge en kommun kan låta bli att hjälpa en individ utan att det blir nån form av åtgärd. För jag hoppas att man som liten människa har något skydd iallafall.

Sandra har alltså beviljats en anpassad daglig verksamhet där hon ska få miljöombyte och möjlighet att utvecklas framåt, och den gäller från den 26 augusti 2015 och ett år framåt. Jag undrar om Sandra erbjuds någon sån verksamhet innan det är dags att söka igen?…

Vi har också begärt en Individuell Plan den 23 november 2015, men chefen vill sätta sig in i Sandras fall först… Och det kan ta hur länge, undrar jag? Allt för att kommunen ska hinna samla på sig så mycket som möjligt för att slippa ta ansvar, för dom vet ju att Sandra har rätt till en plan.

Och vi har inte råd att skaffa en jurist som följer med på alla möten med chefer som slingrar sig. Herregud, ta bara hand om Sandra, känner jag. Hon bor ju i kommunen och ingen hjälper henne?!! (Förutom vi föräldrar, Godman och hennes assistenter, med det som är vårt ansvar, förstås).

Första gången vi sökte Särskild anpassad bostad tyckte vår dåvarande LSS-handläggare att det var bättre att Sandra flyttade till grannkommunen. Hon avslog ansökan om bostad för ”Det finns faktiskt bostäder på öppna bostadsmarknaden” och visste t.o.m. en tom lägenhet som hon tyckte skulle passa jättebra till Sandra. En trappa upp, ovanför Apoteket, mitt i centrum och nära till allt. Då hade jag alltså beskrivit Sandras svårigheter för henne… Jag tror inte jag behöver förklara dom för er, för har ni läst min blogg så vet ni hur det skulle gå om Sandra bodde i lägenhet mitt i centrum.

Sen var det nån som sa en gång, att jag har sån himla tur som bara träffar folk som lyssnar… Jotack. Jag är fortfarande irriterad över det påhoppet, kan jag säga. Undrar lite vad det är som är sån jävla tur? Att Sandra har så stora hjälpbehov att det inte är nån tvekan att hon behöver hjälp för att överleva, kanske är tur?? Det betyder också att hon är helt beroende av andras välvilja… Jag fick aldrig någon förklaring och det kanske beror på att hen inte har nån?!

Nåja, vi har en lång väg att stånga oss fram på och jag kommer säkert behöva skriva av mig fler gånger. Den som vill följer resan, andra låter bli.


Jag önskar er en fin dag!

.

Inga kommentarer: