tisdag 15 december 2015

Viktiga rutiner och oroliga krascher

Jag börjar med att svara på en fråga, eller fundering snarare, jag fick från Johannes mamma igår. Tack för respons, det är alltid kul när läsare hör av sig :)


Jag klistrar in din kommentar först, så blir det lite enklare att fundera vidare utifrån den.

Jag har funderat på en sak och vill höra lite hur ni gjort med Sandra.
Som det har varit hittills har jag sagt till lärarna i skolan att aktiviteten för dagen är viktigare än läraren. Då menar jag om det byts lärare pga sjukdom eller annan ledighet.
Är det torsdag och bak så har dom bakat oavsett lärare.
Nu tycker jag att detta börjar funka sämre då dom gör så olika vid tex baket.
Jag skulle ju önska att dom fattade att dom behöver göra så "lika" som möjligt, men man är ju olika som person.
Jag tycker att Johannes har fått allt svårare att ta att det är annan person som gör en annan lärares aktivitet.
Just för att han precis som Sandra förknippar en viss person med en viss aktivitet. Allt är så situationsbundet för honom.
Hur går dina tankar kring detta? det vore lite kul att veta...

Jag kan ju bara skriva utifrån Sandra och hur jag tror att det bästa sättet för henne är, förstås, men jag föreslår ändå att du ber lärarna (jag vet inte hur mycket kunskaper dom har, men tar förgivet att dom kan autism?!) att ha ett möte tillsammans med dig, eller någon annan som känner Johannes mycket väl. Jag gissar att lärarna behöver strukturera upp aktiviteten ordentligt så dom i grunden gör lika, trots personliga olikheter.

Sandra har klarat att kända lärare har hoppat in som vikarier när någon ordinarie varit sjuk, och hon klarar det även på korttids om det är någon som kan grundrutinerna. I vilken ordning allt görs och vissa saker som är extra viktiga för Sandra. Men sen gör alla olika och Sandra vet vem som gör vad och har t.o.m. egna små rutiner och specialiteter med olika personer.

Däremot blir det genast oro om någon som inte känner henne tillräckligt väl hoppar in i en ny aktivitet. Någon som Sandra inte har fått rutinerna med än.

Det är förstås olika för olika individer, men personer har alltid varit viktigare än aktiviteten för Sandra, men det är förstås ändå viktigt att följa schemat. Det skulle inte funka att ändra i schemat om det var personaländring, men det Sandra alltid behöver veta i förväg, som vi har på schemat hemma, är vem som jobbar, inte vad dom ska göra. Schemat på jobbet är dock fast, så det kan ju bero på att hon är trygg med vad dom gör och inte behöver fråga om det.

Att schemats aktiviteter är viktiga märker vi när det blir förändringar, för då blir det genast oro och vi måste vara extra tydliga tills oron släpper. Vi har ju också märkt, på senare tid, att Sandra är orolig när någon annan assistent (som är välkänd för Sandra) ska ta över en aktivitet som är van för Sandra, men ny för assistenten.

Det vi tänker extra på nu, är att vi är väldigt tydliga med vad som ska göras, och sen, om det är möjligt, att den vana assistenten är med som stöd i början. Mest för att Sandra ska känna sig trygg med att det blir som vanligt, även om assistenten är utbytt.

Hoppas att mitt svar gav dig lite idéer som ni har användning av så det funkar för Johannes igen snart.


Nu till övriga nyheter, som dom brukar säga på Rapport ;)

Jag jobbade ju igår. Pjhu! Vilken dag. Vi startade med att en glasburk med pärlor åkte i golvet, av misstag. Glassplitter och pärlor for ju iväg över hela rummet, och såna överraskningar vet alla som har erfarenheter av autism att dom inte brukar vara så lyckade.

Lilla gumman, hon fick så klart ett stort utbrott, men det är vi ganska vana att hantera. Jag tog bort henne från situationen, dvs ut från rummet med alla pärlor, och satte mig på golvet med Sandra i knäet för att lugna henne, medan den andra assistenten tog sopborsten. (Eftersom Sandra blir stressad av dammsugaren så fick det duga med borsten). Sandra bara skakade i hela kroppen och jag kan ju bara gissa hur hennes hjärta slog. Sånt är verkligen stresspåslag för henne, det märktes tydligt.

Oron av den händelsen höll i sig och orsakade fler utbrott under förmiddagen. Så vi var en aning yra i våra huvuden innan dagen var slut sen, men det gick bra ändå. En himmelens tur att vi är två assistenter på dagtid, annars vetitusan hur det där hade gått. Det går ju inte att lugna Sandra samtidigt som man tar bort det som oroar…

Innan vi åkte till korttids fick Sandra och assistenten lyssna på musik i bilen en stund, så jag hann dra över med dammsugaren. Det är ju enda sättet att få bort små glasbitar, och det hade ju också varit svårt att lösa om vi inte varit två.

Jag hoppas att det går bra för assistenterna som jobbar idag. Själv njuter jag av ledigheten till imorgon eftermiddag.

Ha det fint!

.

2 kommentarer:

Johannes mamma sa...

Tack för svar.
Jag måste klura på det lite till men visst behöver jag ett möte med skolan igen.
Dom tror.., att dom kan autism men jag vet inte...
Jag är jättetacksam över att du skriver så mycket om ert liv för Sandra och Johannes har många likheter i sin autism.
Men den största utmaningen är att få utomstående med på tåget.
Det är ofta dom små detaljerna som gör att det fungerar.

Bellan sa...

Aj, aj, en tappad glasburk förstår jag att det bäddar för utbrott.... Stooor igenkänning här igen!

Så, nu har jag läst ikapp! Är hemma och tar det lugnt idag, så jag hade tid att läsa ifatt inläggen. :)

Kramar av saknad! ♥
//Bellan