Man skulle vara 20

Man hinner knappt ifatt innan det blir bakslag. Vi började precis kunna återgå till Sandras vanliga kvällstider igen, så kom skörheten tillbaks med full kraft. Så det är bara att tidigarelägga igen, för att undvika kräkattacker innan damen kommer i säng på kvällarna.

Vi vet att vi måste skynda långsamt om det ska bli bra längre fram. Det blir alltid bakslag om vi kör på för fort. Det är också väldigt lätt att tro att det går bra innan det gör det, eftersom Sandra tycker att allt är roligt och spännande i början. Vi måste ta det lugnt tills det första roliga går över, och sen vänta in henne tills nyheterna sitter. Vad det än gäller.

Vuxenlivet är ju en stor omställning för oss alla, med många nyheter som ska sätta sig. Samtidigt som vi inte är jätteunga och jättepigga längre… Det finns ju en naturlig orsak till att fertiliteten minskar med kvinnans ålder, liksom. Men alla barn blir ju inte självgående som vuxna, så jag hade behövt en 20-årings energi fortfarande, om jag säger så.

Just nu har det nog blivit lite för mycket, och min energi räcker inte riktigt. Men jag har huvet över ytan, och fokuserar på det som är viktigt. Försöker iallafall. Och jag vet att det kommer en tid då jag sitter här och saknar det här. Ja, inte allt runtom, men att ha Sandra hemma hos oss. Det har jag inte alls hunnit bearbeta än, så det kommer säkert att bli tufft. Nu ligger fokus på att få livet lugnt för Sandra tills hon kan flytta.

Och att vi ska hinna återhämta oss på dom ledigheter vi har. Fast det känns så kluvet, för jag vet att hon en dag ska flytta och tiden går fort, så att jag längtar efter dom stunder när hon inte är hemma, så jag hinner andas lite, känns faktiskt lite jobbigt.

Den längtan och saknade orken gör att vi har för bråttom när det väl börjar funka. Då släpper vi taget för fort, och så blir det bakslag. Och en av orsakerna nu är att det är jag som måste se till att det finns pedagogik och samarbete och att det planeras och finns folk som tar ansvar på den dagliga verksamheten. Vilket jag inte kommer nån vart med, och så länge det inte finns andra som tar ansvar så kommer jag ju att göra det.

Ibland har man bara lust att släppa det där taget som oinsatta tycker att jag måste släppa. Vad skulle hända om vi överlät kommunens jobb åt kommunen, om Göran och jag bara var föräldrar och assistenter, och övriga assistenter bara assisterade?

Dessutom är ju Sandra vuxen, vilket egentligen innebär att vi inte har några större skyldigheter alls. Men när ingen finns där nedanför stupet, och tar emot, så kan vi inte släppa nåt tag. Så är det bara.

Hade det bara drabbat kommunen, och inte Sandra och hennes assistenter, så hade det ju varit plättlätt. Tyvärr är det ju bara vi, assistenterna och Sandra som får ta smällarna när det inte funkar. Kommunen tjänar ju mer på att Sandra är hemma och mår dåligt, än på en dv som bara kostar pengar för dom att bedriva.

Nåja, en sak i taget. Det blir ju bra, tids nog, och det finns betydligt bättre kommuner än den vi bor i. Så det blir bra sen. Idag tar vi det iallafall lugnt och kurerar förkylningar. Vi vet inte än om det tänker bryta ut mer, eller om det håller sig ganska lindrigt. Och vi vet inte med säkerhet hur Sandra mår, eftersom hon aldrig erkänner om hon mår dåligt. Men vi märker på humöret, och dom synliga förkylningssymptomen att hon inte är pigg.

Hon har utbrottet några gånger för att jag inte bekräftar henne när hon säger att hon är frisk på måndag… Jag kan ju inte lova det, så jag försöker svara att hon får åka till dv när hon är frisk. Nåt annat skulle ju vara att ljuga för henne, och det är ju inget alternativ, utan lindrar bara i stunden.

Men hon är inte jättesjuk, så hoppet finns att hon ska må bra på måndag. Vi får se, helt enkelt. Kommande vecka är annars ett bra val att bli sjuk på, för vi har inga möten eller andra viktigheter att klara av förrän veckan därpå, och till dess är hon ju frisk igen J

Ha det fint!

.