Tjafs

Vad gör man när man inte orkar längre? En sån himla tur att jag har en så go och glad dotter för det mesta! Det ger ju kraft att orka fast man egentligen inte gör det… För jösses vad hon kan tjafsa! Medicinen är ju inte kul, så jag förstår henne. Men att förstå hjälper mig inte när tålamodet tar slut.

Efter skolan igår tjafsade hon i närmare en timme när det var medicindax. Tillslut så bara orkade jag inte längre. Jag slängde hennes nattlinne på golvet och sa (eller skrek nog snarare) att då fick hon gå och lägga sig, god natt! Sen gick jag… Jag var för nära utbrott jag med, så det var bättre att gå därifrån ett tag.

Idag var det samma visa igen. Vad gör man när man inte klarar att ge medicinen som hon måste ha? Jag har sån lust att skita i alltihop och låta henne ta konsekvenserna! Men det skulle ju inte hjälpa, så därför blir det ju att jag lyckas ge henne medicinen tillslut. Jag måste ju, det finns inget alternativ! För får hon inte medicinen så blir hon sjuk och måste läggas in. Och jag kan inte förklara det för henne, för hon tycker att det är mycket trevligare att ligga på sjukhus än att få medicin… Så jag har bara att se till att hon får den. Även fast jag egentligen inte fixar det… (Eller… det gör jag ju… till slut).

Men stackars lilla gumman! Hur arg jag än blir och hur lite tålamod jag än har så är det ju inte Sandras fel! (även om det beror på hennes tjafsande att tålamodet tar slut). När jag kom in till henne igår, efter det att jag sagt god natt och typ räknat till hundra eller nåt, för att fråga om det inte är bättre att bli klara med medicinen istället för att bara sitta där i sitt rum hela kvällen, så hade hon tagit bort överkastet, satt på sig nattlinnet och låg i sin säng och var ledsen. Ååå, det gör ont i mitt mammahjärta!

Jag VET att Sandra inte tjafsar för att reta gallfeber på mig, jag VET att tjafsandet kommer när det låser sig för henne och att det beror på hennes autism och att hon inte kan hjälpa det. Och jag vet att det ibland står för oro och rädsla. Jag VET det! Det är väl därför jag får så dåligt samvete när min ork inte räcker…

Jag kan ju ge ett annat exempel på hur lilla damen kan få mig maktlös och vad det är jag kallar tjafs. Förut tjafsades det VARJE kväll när Sandra skulle bli omstoppad. Hon ville att jag skulle stoppa om henne, men hon la sig inte ner i sängen. Så jag stod med täcket och bad henne lägga sig, men hon bara sitter. Alltså, hur länge som helst! Låter inte som nåt problem, och det är det väl inte heller, om det händer ibland. Men där stod jag och väntade varje kväll. Och då menar jag vänta! Hände inget mer. Jag sa ”Lägg dig ner nu, annars går jag” Sandra satt, och jag gick.

ILLTJUT!!! ”STOPPA OM MEEEEJJ”

Jag kom tillbaks, tog täcket och sa ”Lägg dig ner” Sandra satt! Vi kunde hålla på så jättelänge och det slutade alltid med att jag gick och lät henne gallskrika tills jag själv hade lugnat mig. För sen, efter ett ordentligt utbrott, brukade hon äntligen lägga sig. Inget vidare roligt avslut på dagarna…

Det är iaf det jag kallar tjafs. Nåt vi ska/måste eller som Sandra vill, men som vi fastnar i på vägen. Det låser sig och vi kommer inte vidare. Sandra vill gå ut men sätter inte på sig skorna, utan gnäller bara om att gå ut. Sandra behöver gå på toa, men ställer sig inte så man får knäppa upp byxorna, utan gnäller bara om att gå på toa. Sandra vill klippa, men tar inte saxen. Sandra vill hålla i boken när jag läser, men bläddrar inte sida…… osv… Och man kan inte ta i henne, man kan inte tvinga henne, man kan inte förklara. Man kan bara vänta. Och vänta… Den väntan är frustrerande! Och den slutar ganska ofta i utbrott.

Dom flesta såna situationer har vi löst, genom att lämna Sandra ifred. På kvällarna har vi slutat med saga och omstoppning och det funkar jättebra! Men visst, jag saknar ju det där mysiga. Läsa saga och stoppa om, men för oss var det ju inte speciellt mysigt… Nu ställer vi timstocken och Sandra får bläddra i böcker själv en stund. När timstocken piper så stoppar hon om sig själv. Hon funkar ju bäst när ingen är där och ”stör”.

När det gäller medicinen så är det inte bara en låsning utan även oro inblandat vilket gör det ännu jobbigare för Sandra. Det finns inte tid att tjafsa om medicinen i en timme när Sandra kommer hem från skolan. Och i den situationen kan jag inte lämna henne ifred. Vad gör man? Jag vill bara ge upp! Men det går ju inte, så det är bara att göra, för det finns ju lixom inget alternativ.

Jaja, nog om det. Ju mer vi förstår Sandra och ju fler lösningar vi hittar, desto färre bråk blir det. Hoppas jag snart hittar nån mirakellösning på medicineringen… *drömmer*

Nu har familjen ”lördagsmys” å smaskar chips i Sandras rum. Jag har egentligen annat att göra än att sitta här, men efter allt tjafsande så har luften liksom gått ur. Jag får helt enkelt fixa veckans kläder och andra förberedelser imorgon istället. Just nu orkar jag bara inte!
Önskar er alla en fortsatt skön helg!
Kramen!