Det ena ger det andra

Det sägs att personer med autism har svårt att sätta sig in i andras känslor och mående, ändå är Sandra så duktig på att ta hänsyn när jag inte orkar/är sjuk. Ni skulle bara ha sett henne igår. Det var som om hon fattade att jag inte orkade med nåt tjafsande och knappt våra rutiner heller. Sandra fixade jättemycket själv!

En del säger att personer med autism inte har någon empati, men så är det inte, det är jag då säker på! Möjligtvis att många som har autism har svårt med empati, men jag tror snarare att svårigheten sitter i hur man visar empati. Fast det är bara som jag tror, inget som jag vet…

Sen är inte alla som har autism lika heller!... Utan individer, som alla andra människor! Det är ju en viss skillnad på att VARA autist, som en del säger, och HA autism.

Kom och tänka på en händelse i förra skolan… Sandra hade ganska nyligen börjat och jag var på det första föräldramötet. Läraren ber mig berätta om Sandra, vilket ju inte var något konstigt, utan bara trevligt. Jag presenterade mig och Sandra, och eftersom det var en särskola som hade elever med olika funktionshinder så berättade jag också Sandras diagnos.

Men läraren var inte riktigt nöjd. Det var inte det hon hade menat, en trevlig presentation av min dotter… Så hon fyllde i själv: ”Om barnen kommer hem och säger att Sandra skriker i skolan, så beror det på att hon har autism”

Ja… ni kan ju tänka er att jag blev stum. Idag hade jag nog sagt det jag tänkte då, nämligen att Sandra inte skriker för att hon har autism, utan för att omgivningen inte anpassar tillräckligt! Usch vad hon skrek mycket varje dag i den skolan. Nu skriker hon i stort sett aldrig! Och tänk, hon har fortfarande autism!

Jaha, det är konstigt, men jag vet aldrig vad jag ska skriva när jag börjar och jag hamnar nästan alltid någon annanstans än där jag börjar… *ler*

Igår var det ju. Jag mådde ju inte så bra, och inte Göran heller. Det är som om förkylningen vi hade inte vill släppa taget. Sandra verkar ju må bra iaf och det är vi glada för. Idag har jag bara ont i huvudet, så jag hoppas att det inte blir nåt mer av det hela. Både Göran och jag har haft ont i nacken, men mitt börjar nog släppa nu, verkar det som.

Iaf så orkade vi ta en prommis på över en timme igår på förmiddagen, innan musten gick ur alldeles. Vi hade glömt köpa såpbubblor till Sandra när vi var och handlade i torsdags, så vi åkte till grannorten och fixade både det och promenaden där.

Sen kom ju solstrålen hem och det är härligt att se henne när hon mår så här bra. Hon hade skinit som solen, både i skolan och på korttids, och allt hade gått bra. Nu är det inte korttids förrän nästa måndag igen, och då är det också bara ett dygn. Planen för den dagen är föräldrasamtal i skolan. Vi brukar försöka passa in det när vi har korttids så både Göran och jag kan vara med.

Ha det så bra och skön helg på er!
Kramen!