Efterlyser fler söndagar!

Häromdagen sa Sandra ”I Marbella kan man gå på restaurang” Ja, nu är det ju iofs inte säkert att hon menade just Marbella, men troligtvis menade hon ”på semester” iaf, för det är då vi ibland gör ett försök. Så klart att Sandra ska få gå på restaurang om hon vill! Ska bara ladda för det först… Det kan nämligen gå hursomhelst. Så måste vi ju kunna också. Jag menar, det får inte vara något annat den dagen. Och helst inga andra gäster på restaurangen…

Det är lixom inte bara att gå på restaurang för oss, så vi måste börja med planeringen. Vilken dag, vilken tid, och hur det ska gå till för att ha störst chans att bli bra.

På tal om dag och tid… Det är minsann inte lätt att få ihop nånting ”utöver” i den här familjen! På vardagar och lördagar är det rätt fullt upp och ska vi göra nåt utöver så måste vi ta bort något annat. Så vi har egentligen bara söndagar kvar att göra saker på. Om Sandra mår bra, om resten av veckan har varit lugn, om vi inte har korttids… Det blir väl i genomsnitt två dagar i månaden att göra saker ”utöver” på. Hälsa på/bjuda hem släkt och vänner, utflykter, restaurangbesök, baka, pyssla… Ska vi göra saker som handla kläder, och tandläkaren t.ex. så måste Sandra vara ledig från skolan. Jag har jämt dåligt samvete över att vi inte hinner.

Vi hinner inte allt vi vill göra med Sandra på dom där två dagarna i månaden, och vi hinner inte göra allt det vi själva vill på dom sex dygn i månaden vi har korttids. Varför finns det för få dagar på ett år och för lite timmar på ett dygn???

Nåja, tillbaks till ämnet restaurang. När vi var i Thailand så var vi ute och åt nästan varje dag, faktiskt. (Vi brukar annars försöka boka hotellrum med egna kokmöjligheter). Vi var på samma ställe varje gång, och vi åt rätt tidigt, då det var som lugnast. Dessutom satt Sandra i rullstolen, så vi bara hade att köra ut lilla damen om det spårade ur. Dom kände igen oss på restaurangen och vi hade ett ”eget bord” utan duk, som lixom var reserverat åt oss.





Det gick i stort sett bra, faktiskt. Men frukosten fick jag hämta varje morgon för på morgnarna är Sandra alltid skör. Första morgonen testade vi, och det gick bra. Andra morgonen gick det inte så efter det blev det balkongbordet på rummet istället.



Platsen är noga vald. Eftersom Sandra älskar att titta på bilar så tänkte vi att hon skulle kunna göra det istället för att bli orolig över allt folk.

Mot slutet av semestern blev Sandra sjuk och då beställde Göran och jag upp mat på rummet och det är väl så vi oftast gör, när det inte funkar med restaurangbesök. Beställer upp mat på rummet, alltså. Vi passade på att mysa lite med vår egna middag mellan kräkattackerna och i vår verklighet är det ju det närmaste vi kan komma middag på tu man hand när vi är på semester. Vi kan ju aldrig gå ut en kväll så som dom flesta gör på sina semestrar.


Nu menar jag inte att vi njöt av att Sandra var sjuk, utan mer att vi gillade läget och passade på att göra det så bra det gick, liksom. Som vi alltid försöker göra.

Jaha, det var det om det. Jag är säkert inte ensam om att ha för få dagar. Fast alla behöver ju inte semester för att hinna gå på restaurang… Vi får väl se om vi kan få till ett besök med Sandra nån ledig söndag framöver.

I förrgår fixade Göran med bromsarna på bilen så igår tyckte jag att vi skulle provköra den lite. Så vi tog en sväng till stan och jag köpte min mobil. Det blir nog bra när jag kommer underfund med den. I butiken sa han att man kan föra över alla låtarna man har, och det hade ju varit toppen… Om man visste hur man gör bara…

Det första jag gjorde var att skicka ett sms till nån okänd som ringde upp och frågade varför jag messade honom… Den vän som skulle ha det sms:et har bytt telefonnummer för länge sen och tydligen låg det gamla numret kvar i simkortet. Jaja, hoppas han blev glad över ”Första kramen med nya mobilen”. Jag är glad att det inte var Görans ”Puss & kram” han fick!

Ha en fortsatt fin dag!
Kramen!