Livet är ändå mest bäst!

Tack för alla goa kommentarer, både här och på fb, som fyllde mig med nya krafter, ni är då för gulliga! Man kan ju bara göra sitt allra bästa, men helst vill jag ju orka mer än jag gör… För Sandras skull. Det är ju inte hennes fel att hon har autism, men det är hon som får lida när min ork tar slut. Man skulle få en säck med extra ork, tålamod, kunskap och tid när man får ett barn som behöver mer än andra. Håhåjaja, men det dåliga samvetet, det får nog alla föräldrar i sin säck, gissar jag. Det hör väl liksom till föräldrarollen på nåt sätt. Vi gör så gott vi kan och finns bara kärleken där så tror jag dom flesta barn klarar sig bra.

Jag fick ett par frågor också som jag tänkte svara på. Medicinen går tyvärr inte att ge på något annat sätt än det vi gör. Så för att få det att fungera bättre måste vi ändra förberedelserna och liksom hitta ett sätt att få Sandra med på noterna. Så hon förstår och är trygg hela vägen. Få henne att förstå hur vi måste göra och att det går lättare om vi gör så istället för att tjafsa. Lite som Pernilla var inne på med sociala berättelser och seriesamtal. Det är ju ett bra sätt att tydliggöra för personer med autism. Jag har funderat på att rita upp alltihop i en slags serie, men vet inte riktigt än. Jag måste komma på nåt bra, som är enkelt att använda, och som Sandra förstår.

Nu är det inte så här jobbigt alla dagar, som tur är. Det är sällan det är två såna hemska dagar efter varandra. Oftast brukar Sandra komma ihåg det jobbiga tjafsandet till nästa dag… Ibland verkar det som om hon bara bestämmer sig för att göra det och då funkar det hur bra som helst. Så var det idag. Inget som helst tjafs och det tog nog inte en minut ens. Funkade det så varje dag, så vore medicinen inget bekymmer alls.

Så var det frågan om hon är lika tjafsig med Göran… Ja, tjafsigare, faktiskt. Själva medicinen är så känslig för henne att det funkar bäst med mig som hon är van. Däremot får Göran gå dit ibland, när jag är nära sammanbrott… så jag kan andas en stund i ett annat rum, och Sandra ”kommer av sig” lite. Sen går jag tillbaks och slutför.

Men om man nu bortser från medicineringen igår, och i förrgår, så har damen mest varit en solstråle sista tiden, och sånt smittar ju av sig. Så, även om jag just i situationen har känt mig frustrerad och maktlös, så är det i det stora hela en mycket bra period nu, fullt av goa stunder att fokusera på.

Som när Sandra satt i soffan igår kväll, och nynnade nöjt för sig själv på ”Rövarna i Kamomillastad” medan hon bläddrade i klädeskataloger.

Eller när hon bjöd Göran på godis ur sin godispåse och sa ”Pappa är en riktig godisgris”.

Eller som idag, efter frukost, när hon går upp i sitt rum och sätter igång både cd-spelaren och fyra ”råttor” som dansar och sjunger OLIKA låtar, så det är världens oljud i hennes rum och mitt på golvet står hon och skrattar åt alltihop.

Då rinner liksom all trötthet bara av mig. Jag blir alldeles varm och go i hela kroppen och livet med Sandra är det allra bästa liv jag kan tänka mig.

Om man försöker fokusera på dom fina stunderna, så blir dom jobbiga stunderna mindre jobbiga.
Må så gott!
Kramen!