Hänsyn och respekt

Det finns vissa saker som får Sandra att må dåligt. Saker som ”vi vanliga” inte kan föreställa oss, och som då en del har svårt att respektera. Saker som hon, när hon är skör, inte står ut med och som kan uppfattas som fix idéer. Jag brukar jämföra det med allergi, för allergi förstår dom flesta bättre.

Det är ju känt att personer med autism ofta är känsligare än andra för t.ex. beröring och ljud- och synintryck. En del klarar inte ens att klippa håret eller naglarna, för det gör ont!... Så säger dom som inte kan föreställa sig det ”Nej men du, det gör inte ont att klippa håret” Men hallå! Det var det där med respekt. Om någon skriker ”Det gör ont” så gör det ju ont på den personen oavsett vad andra tycker om den saken. Det spelar lixom ingen roll att det inte kan göra ont i håret, för det är hur personen uppfattar det som är viktigt! Man kan inte säga ”Nej, det gör inte ont” för det vet ingen annan än personen själv nånting om!

Ja, det var ju en parentes i vanlig ordning… Tillbaka till Sandra då. När hon är skör så har hon väldigt svårt att fixa vissa saker. Hon får kväljningar och närapå kräks! Det är snören, trådar, trasigt, smutsigt, dukar och mattor. Och ”tyg-hörnor” som t.ex. kragarna på skjortor. Hon fixar t.ex. dukar om man häftar fast kanterna under bordet, så inga hörnor syns. (Så har vi gjort med en vaxduk i köket, nämligen).

I duschen igår fick Sandra syn på en tråd i min tröja. Den kväljde henne så hon nästan höll på att kräkas. Men bara jag klippte bort den så gick det ju över. Jag kom då att tänka på när hon gick i sin förra skola, för där togs ingen som helst hänsyn till det här. Dom förstod inte hur dåligt Sandra verkligen mår. Det var då jag började jämföra med allergi. För visst är det väl konstigt att folk har lättare att acceptera om det går att ta på, liksom. Om det är synligt. Om man får astma eller eksem. Det räcker inte att man ”bara” mår psykiskt dåligt, det accepteras inte för då är det plötsligt fix idéer…

När jag var och hälsade på i förra skolan en gång så skulle en lärare knäppa Sandras jacka. Då lutar hon sig över Sandra och snörena från lärarens jacka hänger och dinglar precis framför ögonen på Sandra. När jag påpekade det och förklarade hur dåligt Sandra mår av det så får jag till svar ”Vi kan ju inte klippa sönder våra jackor”

Men ååååå!!!! Hur svårt kan det va att stoppa in snörena innanför jackan då??? Snacka om att vara trångsynt! Ibland undrar jag om en del vill ha problem eller om man vill lösa dom? Det var ju samma sak på gympan, då dom flesta killarna hade snören i gympabyxorna. Kan man inte lära barnen att ta hänsyn till varandra och gömma såna snören? Vad är problemet? Dom förstod aldrig hur dåligt Sandra mådde av snörena. Hon stod inte ut, men ingen brydde sig, för hon fick inte eksem av det!

Nåja! Imorse tog iaf Sandra kanel på filen alldeles själv!
Kramen!