Kortslutning

Det är ganska jobbigt när hjärnan liksom lägger av. Dom enklaste vardagssysslorna blir stora projekt som tar lång tid. Bara en sån sak som att veckohandla. Göran gör oftast det, men vi måste ju få in det rent praktiskt i vår vardag, så ibland blir det jag som gör det. Som efter mötet i tisdags.

Jag måste ta det lugnt, för annars funkar det inte alls, så jag kände ingen stress, och jag hade skrivit listan i den ordning varorna finns i affären. För att underlätta, jag vet ju hur jag inte funkar just nu.

Varje gång jag checkade av listan, så var jag tvungen att gå igenom påsarna, för jag hade ingen aning om ifall jag hade lagt ner det jag skulle. Sen var det avstämning i kassan också och jag tänkte att jag hade väl förstås inte kommit ihåg att scanna in varorna. Men det gick bra, så lite går tydligen på rutin utan att hjärnan är med på noterna.

Hemma i vardagen är det så där, som alla upplever ibland när man är trött eller stressad, eller har nåt annat i huvet. Jag glömmer vad jag ska göra, eller hämta, eller säga. Ibland hjälper det att gå tillbaks och börja om, men inte alltid. Göran får ju dra ett större lass när jag glömmer vad jag håller på med hela tiden. Förut var det iallafall mest oviktiga saker, som inte påverkar Sandra, men nu är det för jämnan, tycker jag.

Så jag bävar lite över hur vi ska komma vidare med allt vi har framför oss nu. Men jag vet ju att jag måste förbi det innan jag fungerar igen. Jag skulle säkert bli sjukskriven, men det skulle inte hjälpa. Det enda som hjälper är att få ordning och komma framåt. När livet runt Sandra börjar fungera, så kommer jag också göra det.

Därför måste vi komma framåt nu, det börjar bli lite bråttom.

Idag ska jag besöka en gruppbostad och jag har massa frågor men vet inte vad jag ska fråga. Men det löser sig väl, det brukar komma lite av sig själv när jag väl är på plats. Vi satsar ju på assistansen så länge den är kvar, men känner att vi måste kolla vilka reservplaner som erbjuds.

Må så gott.

.