Bostadsbekymmer

Igår var jag på studiebesök i en gruppbostad. Jag ville se vad kommunen har att erbjuda. Jag kan ju inte dissa något jag aldrig sett, bara för att inga andra verksamheter i kommunen har fungerat. Men jag vet ju att det krävs stora anpassningar för Sandra, och mycket kunskap om både henne och autism.

Jag blev mycket positivt överraskad, måste jag erkänna. Det var jättefint ordnat, och det andades stabilitet och respekt. Jag kände en liten sorg över att Sandra inte skulle passa in i en sån verksamhet, som bygger så mycket på gemensamma aktiviteter och att ha roligt tillsammans. Om Sandra bara hade haft en utvecklingsstörning, vad enkelt det hade varit då.

Jag skulle verkligen önska att hon kunde bo så där. Det var jättefina lägenheter med vardagsrum och kök i ett, så inte jättestort, men tillräckligt om man, som dom, klarar att vara mycket i gemensamhetsutrymmena. Egna disk- och tvättmaskiner, samt torktumlare (som ingick i hyran). Ganska rymligt badrum, sovrum och en egen ingång (även en dörr till gemensamhetsutrymmena).

Jag har ju hört att personer i gruppbostad är hänvisade till gemensamt tv-rum. Det verkar ju inte klokt att man ska behöva se på tv tillsammans jämt, alla gillar ju inte samma program. Men det är ju jättemysigt när man vill det! För man måste ju inte. Dom boende har ju möjlighet att ha egen tv i sin lägenhet också, om dom vill. Och det gissar jag väl att dom flesta gör.

Men för Sandras del skulle det tyvärr inte funka i längden att bo så. Hon kan ju inte vara ensam i en lägenhet och sen umgås när hon vill, liksom. Så det blir ju mycket svårare att tillgodose behoven då. Även om det skulle sättas in personal till henne, och hon inte blev lämnad ensam (vilket är en stor risk i sig) så skulle hon bli stressad av dom andra boende. Hon har ju stenkoll, och vill vara med överallt, men fixar det inte. Inte utan stora kunskaper och anpassningar som blir svåra att genomföra. Tyvärr.

Personalen som visade runt verkade förstå det där med individuella anpassningar. Jag funderade ett tag på om jag skulle erbjuda ett jobb som assistent 😎

Jag har sagt till vår handläggare, att enda sättet att kunna göra rätt anpassningar är att ta reda på behoven ordentligt. För att göra det krävs det en ordentlig utredning, av proffs. Men det kostar. Handläggaren har dock sagt att den här kommunen inte styrs av pengar… Hahaha, så klart han säger det. LSS är ju en rättighetslag som inte får styras av pengar. Det betyder ju inte att den inte gör det.

Nåja, av dom alternativ vi har i dagsläget så är ju assistans i egen bostad bäst. Hade Sandra klarat att bo i lägenhet så hade vi inte haft några bekymmer. Det hade varit betydligt tryggare inför framtiden om vitvaror ingick i Sandras hyra, t.ex. Och om hon inte behövde stå för reparationer och hus-skötsel. Jaja, tur ändå att vi har ett hus (tyvärr med lån) att sälja, annars hade det varit ganska kört att ha råd med något anpassat, och relativt underhållsfritt hus åt Sandra.

Nog om det. Vi har iallafall känslan av att vår kommun börjar skärpa till sig och vi blir lite mer lyssnade på nu, än vi någonsin har blivit. En hel del av rötäggen är utbytta och det är ju bra, fokus på det positiva.

Jag börjar nog också återhämta mig efter svek och massa elände vi har gått igenom lite här och där. Vi behövde ett år att komma i fas igen. Trötta är vi visserligen, men inte brända. Vi börjar se möjligheter igen och allt är inte nattsvart längre.

Vi får jättebra stöd från assistansbolaget, och det som har oroat mig med att börja med en massa nya inskolningar känns hanterbart iallafall. Så skönt, och helt nödvändigt, med rätt stöd, förståelse och kunskap. Tacksam! Det blir nog bra så småningom, ska ni se.

Igår ville Sandra göra fotspåren, och jag tror ju att det är skatten i slutet som lockar mest. Men det spelar ju ingen roll vad som lockar henne, huvudsaken hon vill göra det. Jag har dock sagt att vi inte kan göra det så ofta, mest för att det kräver så mycket förberedelser som jag inte alltid har tid och ork med.

Igår fanns varken tiden eller orken, så jag förberedde senare så det är klart till idag. Den här gången ska Sandra få prova en ny variant, vi får väl se hur det går.

När hon kommer till ärtpåsen ska hon ta den och sätta den som bilden visar, sen gå med den på spåren till nästa ärtpåse. Det kan vara lite svårt för henne, men det måste inte bli rätt för att hon ska lyckas, huvudsaken hon försöker på sitt sätt. Det viktigaste är, som alltid, att jag bereder vägen och att hon blir nöjd med det hon gör. Så det får inte vara svårare än att hon klarar att göra nånting. Vi får se, som sagt.

Ha det så bra.

.