Den stabila grunden

Nu blev det ett litet uppehåll i skrivandet igen. Jag har varit lite hängig och energidepåerna tog nästan slut, så jag har försökt hålla fokus på det viktigaste, helt enkelt. Det sprids ju en hel del länkar på fb, om LSS och assistans, som oroar inför framtiden och jag känner att jag inte får läsa allt om jag ska orka med vardagen just nu.

Igår hade vi iallafall lite planering, assistenten och jag, där vi la upp en grund-plan för Sandras besök. Eftersom det inte är vardag, utan utflykt, så behöver vi inte planera så ofta, men planeringen är viktig om det ska bli bra. Ska vi göra några större förändringar, eller om något inte fungerar som vi tänkt, så behöver vi prata igenom det igen, men annars har vi nog en bra plan nu, som räcker ett tag framöver.

Assistenten hade en massa bra förslag och tankar som vi pratade igenom och ska prova. Bl.a. tydliga start och avslut. Det berättar jag mer om när vi har provat det nästa gång, men det blir nog jättebra, tror vi.

Jag har alltid sagt att planeringen och förberedelserna är den stora delen av det här jobbet. Även om Sandra behöver aktiv hjälp i allt hon gör, så är det planeringen och förberedelserna som bygger upp den stabila grunden. Sen ger det jättemycket att bara ha tid att sitta och bolla tankar och idéer med varandra. Annars blir det svårt att utvecklas framåt.

Långt innan Sandra fick dubbelbemanning så diskuterade vi det här med handläggaren på F-kassan. Hon sa att om man ska få tid för förberedelserna så måste individen vara med och förbereda. Det är ju inget konstigt, egentligen, och inget jag ifrågasätter på nåt sätt. Jag berättar det bara för att förklara lite hur Sandra funkar.

När Sandra gick i skolan förberedde vi hemma på dagtid, i den mån vi kunde. Så när skolan slutade kom diskussionen upp. Inte så mycket för vår del som föräldrar (vi hjälps ju åt oavsett) utan mer hur det ska bli när andra tar över om det inte finns tid för alla förberedelser.

Handläggaren föreslog att vi skulle få in Sandra i det förberedande jobbet, för att på så vis kunna räkna den tiden som assistanstid. Jag svarade då att om vi ska låta Sandra delta i det förberedande arbetet, så måste vi först förbereda det…

Det är ju så med allt vi gör, att det inte fungerar om vi inte har förberett och planerat det först. Och dessutom har några reservplaner att ta till. Vi föräldrar, som är inarbetade i vår vardag, har ju inga större problem med det här. Det går på rutin alltihop, och vi är ju två varesej vi jobbar som assistenter eller inte. När vi avslutar en sak så förbereder vi till nästa gång direkt, i den mån vi kan det utan att det stör Sandra. När kvällsrutinerna är klara sätter vi upp morgonschemat, t.ex.

Vi har ett flyt i allt, och förberedelserna sitter i ryggmärgen. Medan Sandra är på toa före maten skyndar en av oss sig att förbereda aktiviteten som ska vara efter maten, osv. För när Sandra kommer måste det vara klart för henne att sätta igång. Hon måste alltid veta vad hon ska göra, direkt. När hon är klar med en sak måste nästa ligga förberett åt henne. Ja, iallafall om det ska fungera ordentligt, och hon ska må bra. Så klart klarar hon att vi inte har flyt varje gång, men målet är att hitta ett flyt och det är då det funkar som bäst.

Assistenten har extra tid för att kunna förbereda innan Sandra kommer till utflykten, och även för att kunna slutföra och återställa när Sandra är klar. Jag ser det lite framför mig som att allt ställs i ordning, sen kommer en virvelvind - swosch - och så lägger sig tystnaden och städningen återstår 😅 Alltså, med risk för att låta tjatig, men jag måste passa på att säga stort tack till assistenten för allt du gör för oss! 💕

För en tid sen, när Sandra skulle göra ”fotspåren” efter maten, var jag tvungen att förbereda det innan Sandra gick på toa. Alla fotspår ska läggas ut och sättas fast i golvet med häftmassa, och det hinner man inte medan hon är där. Det blev inget bra. Sandra blev jättestressad av att hon såg mig förbereda det och sen klarade hon inte att gå spåret när det väl var dags. Jag tänkte att det kanske blev för svårt, men den troliga orsaken var nog snarare att hon blev stressad. (Första gången gick det bra, då var det nytt och spännande).

Efter den gången förbereds den övningen alltid i källaren, medan en av oss är med Sandra, så hon inte märker något. Då fungerar det bra, man lär sig hela tiden. (Huvudsaken man tar reda på vad som oroar, så man kan åtgärda rätt sak).

När det finns en arbetsgrupp och en vardag med aktiviteter, så måste man nog faktiskt ha möten varannan vecka om det ska fungera. När man hittat flytet och det fungerar kanske det inte behövs lika ofta, jag vet inte eftersom vi aldrig varit där. Innan jag skulle dra mig ur så såg jag ju till att det fanns en bra planering ändå. Men när något inte fungerar bra är det jätteviktigt att åtgärda det direkt, och då måste man ha möten!

Här har det börjat blåsa nya vindar, vi får väl se vart vi hamnar när alla tankar och funderingar landar. Men vi börjar väl känna att vi måste hitta en snabbare lösning innan vår ork tar slut helt. Vi måste nog försöka ta in lite assistenter inom kort. Ju längre vi väntar, desto tröttare blir vi, och vi behöver orka ha bra inskolningar när vi ska ta in folk igen. Med bra assistenter kommer nog energin snart tillbaks. (Faktum är att det dök upp ett erbjudande som gjorde att vi började tänka i nya banor).

Jag avslutar med att svara på en fråga från Annika som undrar om det är hopp-kaniner, eller utställningskaniner, eller om dom bara är många ändå. Dom är bara många ändå.

Ha’de bäst.

.