Det
där med att behöva rätt anpassningar och assistenter med ingående kunskaper för
att klara sina grundläggande behov, är ju svårt för vissa att förstå. Man är
ganska orolig över hur F-kassans nya riktlinjer ska se ut, egentligen. För med
rätt vägledning kan Sandra mycket, och kan man mycket, så får man ingen
assistans… Men utan assistans dör hon. Måtte hon aldrig lämnas ensam i framtiden.
Igår
morse blev det väldigt tydligt. För det första går hon inte ens upp på
morgnarna, om ingen bereder vägen åt henne när det är dags. Så utan assistans
skulle hon bli kvar i sängen tills hon svalt ihjäl. Men hon kan gå upp, och gör
det om någon ”sätter igång henne” på rätt sätt.
Hon
kan äta själv, och klä sig också, till viss del. (När hon mår bra, vill säga,
för ibland måste vi mata och klä henne). Men hon skulle varken få mat i sig,
eller kläder på sig utan assistans. Och rätt bemötande. Hur förklarar man sånt så o-insatta fattar?
Igår
morse kom hon av sig helt. När jag kom in i badrummet för att borsta tänderna
på henne (och spola o rengöra, och lite sånt som hon inte gör själv när hon ”gör
själv”…) så hade hon inte klätt på sig, vilket hon brukar. (Om man har lagt
fram rätt kläder i rätt ordning innan hon går dit, och med viss hjälp i vissa
moment).
Kläder
hade jag förberett rätt, men kvällen före var ju Sandra sjuk och jättetrött,
och fick ett utbrott när det var dags att lägga sig. Då glömde jag ändra
kvälls-schemat till morgon-schema. På kvälls-schemat finns inte bilden för att
klä på sig, och då visste inte Sandra vad hon skulle göra, plötsligt. Fast vi
har gjort samma rutin varje morgon. Så igår morse fick jag klä på henne, fast hon mådde bra.
Vi
har ganska många exempel på att det inte går alls om man inte vägleder rätt. Tillslut
hjälper inte schemabilder heller. Det var inte så länge sen som fel bemötande
tillslut ledde till att Sandra inte ”ville” ha kläder, borsta tänder, ha
timstock till hjälp, ha aktiviteter, eller följa schemat. Att jag skrev ”ville”
beror på att det verkade som hon inte ville, men orsaken är snarare att man
inte kan hantera henne. För hon vill, men blir stressad när det inte görs på
rätt sätt.
Den
där skillnaden, att det funkar jättebra, eller inte alls, den förstår inte o-insatta
hur stor den faktiskt är. I en miljö som är rätt anpassad, med lagom utmaning
och roliga aktiviteter, så kan man nästan undra om Sandra har så svårt öht. Och
ändå är det så svårt att hitta folk som kan hantera henne, och efter tre
månader kan hon inte utan mår dåligt och har mest utbrott om dagarna. Tillslut
kraschar hon. Det som o-funkar är förstås svårt att föreställa sig om man
träffar henne när det funkar.
Damen
mådde iallafall bra igår, så nån trött-sjuka blev det inte av svackan hon hade,
och det verkar inte bli nån annan sjuka heller. Skönt det. Vi tog det lite
lugnt en stund och sen gick vi ut i snön. Jag behövde skotta lite, och Sandra
gillar att leka i snön, så det passade ju bra.
När
vi kom in gjorde jag lite varm choklad åt oss, så mös vi lite. Såna där
guld-stunder som man bevarar i hjärtat. Men nån bakning orkade inte den här
morsan med efter att ha skottat ”hela halva tomten” så det får bli en annan
gång.
Sen
började det snöa… Och snöa. Och snöa. Så nu syns det inte att jag skottade så
fint.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar