fredag 19 januari 2018

Miss i beredningen

Det där med att behöva rätt anpassningar och assistenter med ingående kunskaper för att klara sina grundläggande behov, är ju svårt för vissa att förstå. Man är ganska orolig över hur F-kassans nya riktlinjer ska se ut, egentligen. För med rätt vägledning kan Sandra mycket, och kan man mycket, så får man ingen assistans… Men utan assistans dör hon. Måtte hon aldrig lämnas ensam i framtiden.

Igår morse blev det väldigt tydligt. För det första går hon inte ens upp på morgnarna, om ingen bereder vägen åt henne när det är dags. Så utan assistans skulle hon bli kvar i sängen tills hon svalt ihjäl. Men hon kan gå upp, och gör det om någon ”sätter igång henne” på rätt sätt.

Hon kan äta själv, och klä sig också, till viss del. (När hon mår bra, vill säga, för ibland måste vi mata och klä henne). Men hon skulle varken få mat i sig, eller kläder på sig utan assistans. Och rätt bemötande. Hur förklarar man sånt så o-insatta fattar?

Igår morse kom hon av sig helt. När jag kom in i badrummet för att borsta tänderna på henne (och spola o rengöra, och lite sånt som hon inte gör själv när hon ”gör själv”…) så hade hon inte klätt på sig, vilket hon brukar. (Om man har lagt fram rätt kläder i rätt ordning innan hon går dit, och med viss hjälp i vissa moment).

Kläder hade jag förberett rätt, men kvällen före var ju Sandra sjuk och jättetrött, och fick ett utbrott när det var dags att lägga sig. Då glömde jag ändra kvälls-schemat till morgon-schema. På kvälls-schemat finns inte bilden för att klä på sig, och då visste inte Sandra vad hon skulle göra, plötsligt. Fast vi har gjort samma rutin varje morgon. Så igår morse fick jag klä på henne, fast hon mådde bra.

Vi har ganska många exempel på att det inte går alls om man inte vägleder rätt. Tillslut hjälper inte schemabilder heller. Det var inte så länge sen som fel bemötande tillslut ledde till att Sandra inte ”ville” ha kläder, borsta tänder, ha timstock till hjälp, ha aktiviteter, eller följa schemat. Att jag skrev ”ville” beror på att det verkade som hon inte ville, men orsaken är snarare att man inte kan hantera henne. För hon vill, men blir stressad när det inte görs på rätt sätt.

Den där skillnaden, att det funkar jättebra, eller inte alls, den förstår inte o-insatta hur stor den faktiskt är. I en miljö som är rätt anpassad, med lagom utmaning och roliga aktiviteter, så kan man nästan undra om Sandra har så svårt öht. Och ändå är det så svårt att hitta folk som kan hantera henne, och efter tre månader kan hon inte utan mår dåligt och har mest utbrott om dagarna. Tillslut kraschar hon. Det som o-funkar är förstås svårt att föreställa sig om man träffar henne när det funkar.

Damen mådde iallafall bra igår, så nån trött-sjuka blev det inte av svackan hon hade, och det verkar inte bli nån annan sjuka heller. Skönt det. Vi tog det lite lugnt en stund och sen gick vi ut i snön. Jag behövde skotta lite, och Sandra gillar att leka i snön, så det passade ju bra.


Jag är snöig överallt, sa Sandra lyckligt och kastade mer snö omkring sig.


När vi kom in gjorde jag lite varm choklad åt oss, så mös vi lite. Såna där guld-stunder som man bevarar i hjärtat. Men nån bakning orkade inte den här morsan med efter att ha skottat ”hela halva tomten” så det får bli en annan gång.


Sen började det snöa… Och snöa. Och snöa. Så nu syns det inte att jag skottade så fint.

.

Inga kommentarer: