torsdag 4 januari 2018

Hopplöst hoppfullt

Luften gick ur oss efter helgerna med all anpassning det innebar. Vi är ju ganska vana att ha alla känselspröt ute hela tiden, men när det dessutom är förändringar som behöver fungera så tar det extra på orken, förstås.

Sen kom ju den hårda verkligheten ikapp igen, när vi hade hämtat oss från julhelgernas anspänningar. Vad gör vi nu, liksom??

Att hela tiden få börja om, och aldrig veta om vi kämpar åt rätt håll, är fanimej skitjobbigt, rent ut sagt. Det enda vi vet är att vilken väg vi än provar oss fram på, så är den lång och slingrig, med många uppförsbackar. Och alla jävla vägar är återvändsgränder. Suck.

Om det bara fanns ett boende med rätt anpassningar, kunskap och förståelse. Och med plats för Sandra… Då kunde vi flytta till den kommunen och få tillbaks våra liv igen. Men det finns ju fan inte! Suck, suck, suck. SUCK!

Men jag ska försöka hålla liv i den här bloggen iaf, för hoppet är det sista som överger, och när (?) livet funkar igen, så vill jag ju berätta det. Så den här bloggen får bli positiv igen, så som jag vill att den ska vara. Så jag får bli positiv, så som jag vill vara.


Tack till Linda S, för kommentarerna. Vad roligt att du har hittat hit. Jag har tappat väldigt många läsare nu när jag inte haft orken att hålla igång bloggen som tidigare, så ni som är kvar betyder extra mycket för mig.

Om nån kommer på nåt intressant som ni undrar, eller vill att jag skriver om, så tar jag gärna emot tips och frågor. Så jag slipper tänka på det verkliga eländet för en stund.

Må finemang!

P.S. Ni som vill prata… Det vill jag med, så ge inte upp. Jag har jättesvårt att prata i telefon här hemma, och kan ju inte det när jag jobbar. Och jag jobbar ju typ hela tiden. Men mellan 12-14 finns det iaf störst chans, om läget är lugn här. Andra tider är det nog ganska kört, eftersom det är fullt upp med vardagens bestyr mest hela tiden. Tack för att ni försöker iaf. Plötsligt händer det 😉

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Någonstans finns den där vägen, där det plötsligt står MÅL och det viftas med målflaggor istället för en skylt om att det är en återvändsgata... Jag vet att tålamodet börjar ta slut, men nån stans kommer ni att hitta kraft och fortsätta att leta och till slut komma i mål.
Styrka o kramar i massor ❤️

Rebecca sa...

Läser forfarande din fantastiska blogg
Hälsningar från en norrköpingsbo

Anonym sa...

Jag har följt dig i flera år nu och imponeras så av att du alltid kämpar dig framåt trots alla motgångar. Jag hoppas att detta blir året då Sandra får den hjälp hon behöver och att du och din man får vila er så att ni fortsätter att orka.

Något jag är lite nyfiken på är om den vård och de råd man får idag med de diagnoser Sandra har är skillnad mot de som fanns när hon var liten? Upplever du att tex läkare och andra inom hab blivit mer kunniga och att tex bemötandet gentemot personen med diagnos är annorlunda? Det skulle jag önska ett inlägg om, vad ni fick för råd och hjälp när S var liten.

Jag har ett syskon som vi alla i familjen (utom hen) är säkra på borde ha en diagnos. Mina föräldrar sökte hjälp på bup när hen var liten (80-talet)men blev nästan utskrattade och fick höra att barnets beteende helt berodde på deras uppfostran ... Det gjorde att ingen utredning någonsin blivit av, att vår familj nästan gick sönder under vår uppväxt på grund av att syskonet krävde så mycket. Hoppas så för alla de som växer upp idag att kunskapen, bemötandet och förståelsen är bättre nu och att ändra slipper ha det som vi hade det.

GOTT NYTT ÅR! Kram tanja