Jag
tänkte att jag kanske måste skriva lite om dom svårigheter vi övervinner på
utflykten, och vilken hjälp som krävs. Det är kanske lätt att tro att Sandra ”kan
själv” annars…
Assistenten
hade förberett utflykten, och alla moment mycket noga innan vi kom dit. Det
första hon gjorde var att hälsa på Sandra och tala om vad hon skulle göra.
Först berättade hon momenten i rätt ordning, mest för att Sandra skulle ha ett
hum. Vi har valt att inte ha bildschema än, men det kanske kommer behövas sen
när vi ser hur det går. Vi har ju precis börjat prova oss fram lite.
När
Sandra har hört upplägget i korthet så talar assistenten om vad dom ska göra
”nu” och sist var det att köra den tomma skottkärran till kaninburen som skulle
rengöras.
Väl
där fick Sandra en spade, och assistenten hade en egen. Assistenten skrapade ut
lite gammalt hö, och sa att det skulle ligga i skottkärran. Sandra gjorde
likadant med sin spade medan assistenten vägledde det hela.
Min
uppgift är mest att ta Sandra rätt, dvs förtydliga eller hjälpa när det blir
för svårt. Dels behöver ju assistenten ha koll på djuren, och att det blir bra
för kaninen när Sandra grejar, och samtidigt hjälpa Sandra med det hon gör. Och dels så
känner ju inte assistenten Sandra tillräckligt för att veta riktigt när det går
att pusha, eller när man behöver backa.
När
den här utflykten blir mer hemtam för Sandra (och mig) kommer det säkert komma
tillfällen då jag behövs på ett helt annat sätt. Allt nytt och roligt brukar
fungera väldigt bra i början, men sen kan det behövas nya anpassningar beroende
på dagsform. Att vara två brukar också hjälpa Sandra när det låser sig för
henne, då det är bra att byta assistent en stund. Alltså den som hjälper Sandra
byter plats med den som förbereder/slutför. Det fick vi erfara redan den här
gången, faktiskt.
Det
som är svårast för Sandra är att röra sig och gå på ojämnt underlag. (Det är
iallafall det som är svårast att anpassa så hon ska klara det). Så ett av målen
med upplägget är just en sån träning. Att hon får motion, och träning på att
klara att gå. Då gäller det att lägga ribban precis rätt, och vara lyhörd. För
Sandra går om hon kan, så protesterar hon så kan man inte pusha henne, utan måste sänka kraven.
Den
här gången var det lite lerigt i en nerförsbacke. Sandra körde skottkärran, men
klarar inte att gå nerför. När vi har promenerat med rullstolen här hemma, och
hon har kört den själv, så har hon alltid åkt i nerförsbackarna.
Så
när Sandra kom till stället där det lutade lite neråt (det var ju ingen backe,
precis) så blev hon rädd. Satte sig och slängde iväg mössa och vantar. Just då
var det jag som hjälpte Sandra, medan assistenten körde en annan skottkärra
före oss för att visa vägen.
Där
behövde vi byta plats för att ”låsa upp” Sandra, och den här assistenten är
helt fenomenal på att läsa av situationer! Trots att hon inte känner Sandra så
väl, så hanterar hon situationer som vissa andra aldrig lärde sig. Hon tog en
hink som hon gav till Sandra och sa ”Kom, vi ska plocka morötter till kaninerna”
och vips så kom utbrottet av sig och vi kunde fortsätta.
Assistenten
hade planerat väldigt bra, så Sandra visste vad hon skulle göra hela tiden, och
ena aktiviteten avlöste den andra. Gör man så, och håller lagom nivå på
utmaningarna utefter dagsform och förmåga, så funkar det allra bäst. Då håller
man Sandras nyfikenhet igång genom hela utflykten, och det finns hela tiden
roligheter som lockar henne att klara svårigheterna. (Det är ju egentligen så vi behöver jobba hela tiden, även i vardagen).
Det
krävs både bra planering och ordentlig förberedelse om det ska bli bra. Därför
går det inte att få bra och helt anpassade dagar om man inte är två pigga assistenter. Innan
regeringen började spara på dom mest utsatta individerna i samhället så kände
jag mig trygg med att Sandra skulle få bra dagar med assistans. Eftersom LSS är
en rättighetslag som innebär att individer har rätt att delta i samhället på
sina villkor…
Idag har samma lag plötsligt börjat handla om ren överlevnad. Man får helt enkelt vara glad om man får tillräckligt med hjälp för att överleva, eller om man har föräldrar som aldrig sviker. Så
att få livskvalitet i form av utvecklande utflykter räknas inte. Individer i
behov av stöd är inte lika mycket värda som övrig befolkning längre. Tragiskt, rent ut sagt!
Annelie
L undrar om assistenten har blivit anställd så vi kan göra om den här uppskattade utflykten. Svar ja. Visst är det fantastiskt på alla sätt och vis?!! Tanken är
att vi ska försöka göra utflykten varje vecka, i den mån det fungerar för alla
berörda. Min vän har väldigt fullt upp, och vi är ju tacksamma över dom gånger
det blir. Och vi är tacksamma så länge Sandra får möjlighet att ha ett liv med
hjälp av assistenter.
Morgonen
efter utflykten ville Sandra ha helt ägg till frukost. Dom gånger hon valt ägg
tidigare, så är det bara äggulan hon vill ha, men nu fick hon ägg i äggkopp för
första gången. Det ena ger det andra och utvecklingsmöjligheterna är enorma.
För att inte tala om stoltheten i att äta ett ägg som hon har plockat och
tvättat själv. Och för min del smakar äggen extra gott när man vet att dom kommer från hönor som har det bra och får gå ut och in som dom vill.
Må
så gott.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar