måndag 18 april 2016

Må-bra-dag med framsteg

Tack snälla Johannes mamma för din kommentar efter gårdagens inlägg! Det är så skönt när någon förstår vad man menar, och det gör ju människor som har liknande erfarenheter. Och människor som känner individen riktigt ordentligt. Det där att samhället kräver att alla ska älska att umgås, det är ett ganska stort problem i familjer där någon verkligen mår dåligt i såna situationer. Det finns ju liksom inga alternativ. Men alla ska känna sig delaktiga och välkomna, jadå… Nästan alla, möjligen. Under förutsättning att man passar in i mallen.

Stort tack även till ann möller för din kloka kommentar. Och Anonym också, förstås. Kommentarer och respons gör mig glad.


Jag glömde ju ta med länken igår, från lördagens föreställning i SVT2. Klockren på många sätt, särskilt när han börjar prata om tjänstemännen på kommunen känner jag igen så mycket. Se den HÄR om ni missat den, den är en timma lång. Humor är den bästa livlinan, men ibland fastnar skrattet i halsen.

Igår var det en bra dag, efter den senaste svackan. Sandra orkar inte riktigt med korttids nu, men vi kan inte bara ta bort det. Först måste vi söka assistanstimmar för den tiden, och sen måste vi ta in assistans. Annars får Göran och jag ingen vila alls, och det kommer vi inte orka. Vi orkar ju knappt nu. Ny assistent måste dessutom lära känna Sandra på dagtid innan vi kan börja med natt, och bara det lär ju ta minst ett halvår.

Fast snart kan vi börja med första natten, för en assistent som känner Sandra tillräckligt väl. Det ska bli spännande och vi vet egentligen inte alls hur det kommer gå. Vi tror dock att det ska gå bra. Ett steg i taget och hade vi bara kunnat säkra ekonomin för Sandra i framtiden så hade vi kunnat slappna av helt. För resten kommer bli kanon!

Plats för assistent på nattpass

Men, som sagt, igår började livet funka igen och Sandra är inte så medtagen ända ner i botten längre, så hon återhämtar sig iallafall efter svackorna. För första gången sen skolan slutade ville hon hjälpa mig i köket! Wow! :)

Nu är det ju inte precis hjälp man får, som ni säkert förstår. Men i Sandras värld är det så, och hon växer flera meter av stoltheten. Så härligt att se hennes lycka av att lära sig hantera en potatisskalare! En sån har hon nämligen aldrig använt tidigare.

Jag var ju inte förberedd igår, och hade just inga anpassade uppgifter åt henne i köket. Kycklingen skötte sig själv i ugnen, och sås klarar Sandra inte att göra. Så det var bara att skala potatis kvar. Vilken tur att vi har två potatisskalare, och att hon accepterade att vi stod bredvid varandra och skalade tillsammans. För då gjorde det ju inget om hennes inte blev klara, huvudsaken hon var nöjd. Hon skalade fyra potatisar! Alltså, återigen – Wow! :)


Efter maten ville damen ut och blåsa såpbubblor, och det brukar passa bra för då hinner en av oss få undan disken undertiden. Det slutade med att Sandra körde tegelstenar i pirran för fullt. Fram och tillbaks och runt huset och tillbaks igen. Ingen tillstymmelse till ostadighet där inte. Stenarna skulle lastas i släpkärran och hur det blev med den saken vet jag inte riktigt, men roligt hade dom och motion blev det :) Sandra helnöjd och tänk så bra hon kan må om förutsättningarna finns. Tyvärr hann jag inte fota det, eftersom jag tog disken och packade korttidsväskan.

Till kvällen kom tröttheten ikapp, med låsningar och lirkande som slutade i ett mindre utbrott. Men i övrigt funkade allt ganska bra ändå, får man säga. En piggare dag än på länge, faktiskt. Hon lärde sig t.o.m. skala potatis, det ni! :)

Idag börjar vår helg igen och vi gör som förra helgen, delar på oss. Man hinner mer på så vis, och vi har ju inte jättemånga ledigheter att hinna alla måsten på. Göran vill börja bygga golvet till husvagnen, så vi så småningom kan få upp förtältet där. Själv ska jag till sjukgymnasten idag, och sen finns det ju en hel del städning att hinna här hemma.

Nästa vecka har vi inget inbokat (än) så då kanske vi hinner umgås lite, Göran och jag. Veckan därpå är det dags för möten och andra bokningar igen. Men en prioritering i taget.

Må så gott!

.

2 kommentarer:

Patricia sa...

Va skönt att det vänt, och vilket framsteg med potatisskalningen sida vid sida, en hjärtevärmare =)
Hoppas det funkar bra på kortis och att ni hinner med det ni behöver och att det blir någon stunds vila och ledighet med =)

Stor kram <3

Annelie L sa...

Så glad jag blir, jag kan nästan se henne springa runt med pirran och le stort över hur bra det går...
Även potatisskalningen måste ha fått henne att le stolt, för det är minsann inte det allra lättaste att klara av.
Så skönt fleece att få en så bra dag, även om tröttheten kom ikapp på kvällen.
Jag har spelat in tv programmet och tänker titta på det när jag kommer hem från semestern. Kramar om och saknar ❤️