Tack
snälla Johannes mamma för din kommentar efter gårdagens inlägg! Det är så skönt
när någon förstår vad man menar, och det gör ju människor som har liknande
erfarenheter. Och människor som känner individen riktigt ordentligt. Det där
att samhället kräver att alla ska älska att umgås, det är ett ganska stort
problem i familjer där någon verkligen mår dåligt i såna situationer. Det finns
ju liksom inga alternativ. Men alla ska känna sig delaktiga och välkomna, jadå…
Nästan alla, möjligen. Under förutsättning att man passar in i mallen.
Stort tack även till ann möller för din kloka kommentar. Och Anonym också, förstås. Kommentarer och respons gör mig glad.
Stort tack även till ann möller för din kloka kommentar. Och Anonym också, förstås. Kommentarer och respons gör mig glad.
Jag
glömde ju ta med länken igår, från lördagens föreställning i SVT2. Klockren på
många sätt, särskilt när han börjar prata om tjänstemännen på kommunen känner
jag igen så mycket. Se den HÄR om ni missat den, den är en timma lång. Humor är
den bästa livlinan, men ibland fastnar skrattet i halsen.
Igår
var det en bra dag, efter den senaste svackan. Sandra orkar inte riktigt med
korttids nu, men vi kan inte bara ta bort det. Först måste vi söka
assistanstimmar för den tiden, och sen måste vi ta in assistans. Annars får
Göran och jag ingen vila alls, och det kommer vi inte orka. Vi orkar ju knappt
nu. Ny assistent måste dessutom lära känna Sandra på dagtid innan vi kan börja
med natt, och bara det lär ju ta minst ett halvår.
Fast
snart kan vi börja med första natten, för en assistent som känner Sandra
tillräckligt väl. Det ska bli spännande och vi vet egentligen inte alls hur det
kommer gå. Vi tror dock att det ska gå bra. Ett steg i taget och hade vi bara
kunnat säkra ekonomin för Sandra i framtiden så hade vi kunnat slappna av helt.
För resten kommer bli kanon!
Plats för assistent på nattpass |
Men,
som sagt, igår började livet funka igen och Sandra är inte så medtagen ända ner
i botten längre, så hon återhämtar sig iallafall efter svackorna. För första
gången sen skolan slutade ville hon hjälpa mig i köket! Wow! :)
Nu
är det ju inte precis hjälp man får, som ni säkert förstår. Men i Sandras värld
är det så, och hon växer flera meter av stoltheten. Så härligt att se hennes
lycka av att lära sig hantera en potatisskalare! En sån har hon nämligen aldrig
använt tidigare.
Jag
var ju inte förberedd igår, och hade just inga anpassade uppgifter åt henne i
köket. Kycklingen skötte sig själv i ugnen, och sås klarar Sandra inte att
göra. Så det var bara att skala potatis kvar. Vilken tur att vi har två
potatisskalare, och att hon accepterade att vi stod bredvid varandra och
skalade tillsammans. För då gjorde det ju inget om hennes inte blev klara,
huvudsaken hon var nöjd. Hon skalade fyra potatisar! Alltså, återigen – Wow! :)
Efter
maten ville damen ut och blåsa såpbubblor, och det brukar passa bra för då
hinner en av oss få undan disken undertiden. Det slutade med att Sandra körde
tegelstenar i pirran för fullt. Fram och tillbaks och runt huset och tillbaks
igen. Ingen tillstymmelse till ostadighet där inte. Stenarna skulle lastas i
släpkärran och hur det blev med den saken vet jag inte riktigt, men roligt hade
dom och motion blev det :) Sandra helnöjd och tänk så bra hon kan må om
förutsättningarna finns. Tyvärr hann jag inte fota det, eftersom jag tog disken
och packade korttidsväskan.
Till
kvällen kom tröttheten ikapp, med låsningar och lirkande som slutade i ett
mindre utbrott. Men i övrigt funkade allt ganska bra ändå, får man säga. En
piggare dag än på länge, faktiskt. Hon lärde sig t.o.m. skala potatis, det ni!
:)
Idag
börjar vår helg igen och vi gör som förra helgen, delar på oss. Man hinner mer
på så vis, och vi har ju inte jättemånga ledigheter att hinna alla måsten på.
Göran vill börja bygga golvet till husvagnen, så vi så småningom kan få upp
förtältet där. Själv ska jag till sjukgymnasten idag, och sen finns det ju en
hel del städning att hinna här hemma.
Nästa
vecka har vi inget inbokat (än) så då kanske vi hinner umgås lite, Göran och
jag. Veckan därpå är det dags för möten och andra bokningar igen. Men en prioritering
i taget.
Må
så gott!
.
2 kommentarer:
Va skönt att det vänt, och vilket framsteg med potatisskalningen sida vid sida, en hjärtevärmare =)
Hoppas det funkar bra på kortis och att ni hinner med det ni behöver och att det blir någon stunds vila och ledighet med =)
Stor kram <3
Så glad jag blir, jag kan nästan se henne springa runt med pirran och le stort över hur bra det går...
Även potatisskalningen måste ha fått henne att le stolt, för det är minsann inte det allra lättaste att klara av.
Så skönt fleece att få en så bra dag, även om tröttheten kom ikapp på kvällen.
Jag har spelat in tv programmet och tänker titta på det när jag kommer hem från semestern. Kramar om och saknar ❤️
Skicka en kommentar