Stort
tack till ann möller för din kommentar! Ja, det är klart det är mening med ett
beslut om anpassad bostad, för med ett sånt beslut måste kommunen verkställa
det.
Däremot
är vi medvetna om att det inte innebär en framtida trygghet för Sandra. För
kommunen behöver egentligen bara anse sig anpassa. Och jag vet att det här
låter överdrivet, men i vår kommun gör man allt för att motbevisa behov,
diagnoser och intyg, och cheferna drar sig inte ens för att ljuga. Jag vill
inte gå in på det närmare, men dom har ljugit om en del viktiga saker och
skyller sen på att det är andra, mycket pålitliga personer som ljuger. Eftersom
jag har kollat upp det dom har påstått så är det faktiskt väldigt illa skött.
Så
det skulle inte kännas tryggt även om vi, efter överklagan, får rätt. Kommunen
är kapabel till vadsomhelst, och dom ser inte till individens bästa! Det enda
som skulle trygga Sandras framtid, och göra så vi kan dö i frid, är att Sandra
äger något själv. Hur det nu ska gå till.
Man
kan ju inte råna en bank, precis och vinna är ju inte heller så lätt. Men
kanske att vi ändå gör allt för att bli av med dom höga lånen vi har på huset.
Sker nåt under, och vi lever länge, så kanske vi hinner spara ihop så vi kan
byta ut alla fönster också. Då spar vi energi och kanske kan Sandra bo kvar i
huset då. Kanske…
Hon
måste få ha en liten buffert till oförutsedda händelser, och hon klarar inte
utgifterna utan bostadsbidrag. Det är den störta haken, om vi lyckas få bort
skulden.
Så
vi står i valet och kvalet igen. Skicka in överklagan, eller skicka in om
bostadsanpassning. Vi har intygen klara så vad är det som är bäst för Sandra? Och
nej, jag behöver inga råd eller svar på den frågan. Det handlar om ekonomi som
vi måste kolla upp ännu en gång. För det är ju självklart vad som är tryggast.
Sen
måste dom väldigt stora bostadsanpassningarna gå igenom också. För huset har en
våning för mycket om Sandra ska bo där utan oss i framtiden. Källarplanet
behöver ”stängas av” för att spara energi, och där ligger ett bra anpassat
badrum idag. Det måste ordnas på övervåningen om det ska fungera för Sandra.
Jaja,
på ruta ett igen då. Fundera, räkna och hoppas på nåt arv från nån bortglömd
rik släkting ;) På nåt sätt måste vi ju lösa det här, för annars har Sandra
ingen plats. I vårt hus mår hon ju bra, sånär som på några detaljer som går att
anpassa.
Tack
förresten också till Miss Wattpads mamma för länken angående stiftelse. Jag får
se om jag har ork att kolla närmare på det.
Må
så gott!
.
2 kommentarer:
Hoppas allt löser sig!
Har en 13-åring med ASD och hemmasittarproblematik. Orkar inte ens tänka på hur det ska gå framöver med självständighet, jobb, boende osv.
Lycka till med allt!
Stora varma kramen (snart på riktigt!) ❤️
//Bellan
Skicka en kommentar