fredag 1 april 2016

Lever på hoppet

På IP-mötet i onsdags diskuterade vi boende. Vi väntar ju på avslaget om Särskild anpassad bostad närsomhelst, och ska överklaga det. I avslaget har handläggaren beviljat gruppbostad, men det är inte aktuellt för Sandras del om det inte är extremt anpassat. Jag vet ju inte, men har svårt att tro att det finns nåt som är tillräckligt anpassat för Sandra. Det är så många saker hon behöver som är tvärtemot vad en gruppbostad är. Sina väl kända assistenter, t.ex.

Skulle det fungera med annan personal så vill det till att dom har autismkunskap, mycket god personkännedom, är tillräckligt många och har fast schema (samma personer samma dagar) och bemanning dygnet runt. Vad jag vet så är det inte så vanligt att en gruppbostad t.ex. har bemanning (av den fasta personalen enligt ett fast schema) på dagtid, när dom boende oftast är på daglig verksamhet. Så när dom blir sjuka så måste dom till dv ändå, eller får vara hemma själva, eller med vikarie. Ska man kunna anpassa efter Sandras behov måste samma personer följa henne hela tiden, oavsett dagsform.

I vår kommun har dom inget som är anpassat så dom vill köpa in tjänsten från en annan kommun. Det känns ju inte precis som att Sandras framtid tryggas av det. Enligt kommunen har dom ingen skyldighet att ordna bostad i den egna kommunen, utan kan välja att köpa tjänsten. Det kollade jag förstås upp, och det stämde tyvärr. Dessutom ska kommunen sträva efter att få tillbaks sina invånare till egen kommun! Jamen då är det ju verkligen ingen trygghet för individer som kraschar av förändringar :( Som HÄR.

Det är förhelvete människor vi pratar om! Varför får jag känslan av att översittare vill "stuva undan" individer som Sandra? Flytta runt lite som man tycker och ändra när man har lust att omorganisera lite. "Jamen nu kom vi på det här, då flyttar vi på dom där" som om det vore nån jävla boskap man pratar om.

Jag har nämnt det förr och jag skriver det igen. Skaffa inte barn.

Nu finns det ett litet, litet hopp, men bara ett hopp. Att assistansbolaget öppnar ett assistansboende. För med rätt anpassningar kommer det att funka, även mad andra i närheten. Sånt går att lösa, om det inte är för rörigt, med ljudisolering, avskärmning och egen ingång. Och det är ju det bästa, egentligen. Kommunen klarar inte rätt anpassningar och det är därför det inte fungerar. Dessutom får Sandra behålla sina assistenter om hon kan bo på ett assistansboende.

Alternativet är väl att vinna en massa miljoner, bygga ett ganska underhållsfritt hus och sätta in resten på Sandras konto, så hon inte behöver vara beroende av kommunen alls.

Så, vi hoppas väl på att nåt under ska ske. Eftersom vi nu var så korkade att vi skaffade barn utan att tänka på att hon inte skulle vara välkommen i samhället.



.

4 kommentarer:

Annelie L sa...

Kramar om och tänker på er och hoppas att det lilla,lilla hoppet växer och blir stort.
Kram och kärlek till dig och din fina familj.

Bellan sa...

❤️

//Bellan

MIss Wattpads mamma sa...

Skulle ni inte kunna starta en stiftelse för Sandras räkning, där man kan sätta in pengar som ska användas för hennes räkning när ni inte är i livet längre, man skulle ju kunna ha någon aktivitet för att belysa problemet, där man kanske har producerat något till försäljning där hela eller delar av inkomsten sätts in i stiftelsen, man kan ju försöka få företag som säljer förbrukningsmaterial som Sandra använder att sponsra er så ni slipper köpa produkterna alt att de sätter in en summa pengar motsvarande det ni köper in i hennes stiftelse. För privatpersoner som vill skänka pengar till hennes verksamhet skulle det ju innebära att man skänker pengar som finns tillgängliga hela livet. En sak som Sandra ju gillar är att göra halsband, det skulle ju kunna vara en grej att försöka sälja på en aktivitetsdag där inkomsterna går till Sandras stiftelse.

Anonym sa...

Annars är det så att ljudisolering,avskärmning och egen ingång är bostadsanpassningar som man ska kunna få i den bostad man har.
Har sett att du flera gånger skrivit att Sandra inte klarar att bo i lägenhet och det vore intressant att veta varför du tror det.
Jag arbetar och har arbetat med flera personer med autism som alla bor i lägenhet och det fungerar utmärkt.

Rent generellt tycker jag man märker mycket mer av sina grannar när man bor i hus!
Nu har jag flyttat till lägenhet och måste säga att det är mycket lugnare.En gräsklippare går igång istället för ett tjugotal,bara en sån sak.

Tycker ni ska fundera lite till på att försöka hitta en lägenhet till Sandra,bostadsanpassning görs efteråt och man slipper ha med de andra avdelningarna på kommunen att göra.Sandra får ha sina assistenter och om hon har ett eller två extra rum kan hon ha ett rum som arbetsplats,det andra behövs till assistenter ungefär som ni har det i källaren nu.
Har sett flera exempel på såna anpassningar och jag pratar givetvis om personer med lika stora behov av anpassning som Sandra har,som inte klarar DV utan assistans,som har assistans dygnet runt med mera.