söndag 17 april 2016

Anpassning på individnivå

Jag pratade med en f.d. släkting en gång för länge sen. När hon fick reda på att Sandra satt på golvet framför spegeln i sitt rum och åt middag för sig själv, eller framför tv:n en period också, blev hon förskräckt.

Hon menade att middagen var den allra viktigaste stunden i en familj. Det är då man ska sitta tillsammans och prata om hur dagen har varit. Det är jätteviktigt! Huh, vilka dåliga föräldrar vi var (sa hon inte, men tänkte).


Vi kan äta lunch tillsammans för det mesta. Om vi inte pratar! Och om Sandra mår bra. Och om vi lämnar bordet innan hon blir stressad. Middag äter hon vid köksbordet numer, men alltid ifred (Med stöd på håll).

Nu mår Sandra inte så bra, så nu fungerar det inte ens på lunchen. Det blir väldigt lätt utbrott istället, och kall mat.

En assistent som provjobbade för ett tag sen förstod inte den här biten. Det behöver man ju inte, men man måste lyssna in och lära sig om det ska funka, och inte skylla på andra orsaker. Hon hävdade bestämt att orsaken till Sandras oro var att dom åt olika mat, och att Sandra istället tyckte om att vara fler runt bordet. Att äta olika mat har aldrig varit ett problem.

I uppgifterna (från avslaget om Särskild anpassad bostad) som LSS-handläggaren påstår sig ha hämtat in från korttidspersonalen står det att Sandra alltid äter tillsammans med övriga, och att hon gillar det för hon är så social. (Uppgifterna var ren lögn, kom det fram sen, men det är en annan historia om en handläggare som inte skött sitt jobb).


Det är jättesvårt att förklara varför jag anser att det är precis tvärtom. Social kan Sandra nog vara till viss del, hon tycker om att vara med människor som tar tillräcklig hänsyn. Men hon klarar det bara korta stunder, om det är väldigt anpassat och om hon mår bra. Och om hon inte har några andra saker som energin måste räcka till samma vecka, som ett frissabesök t.ex.

Hur vet jag det? Jag fattar ju att personal och chefer som ser Sandra, men inte diskuterar hennes reaktioner med någon som känner henne mycket väl, får uppfattningen av att hon tycker saker är roliga när hon egentligen är stressad. Det är ju en av orsakerna till att det är så viktigt med samarbete.

Det är jättesvårt att se skillnaden på om Sandra är överlycklig eller jättestressad, om man inte känner henne tillräckligt. I uppgifterna från korttids (som inte stämde, så jag vill inte skylla på dom i personalgruppen som fattar det här, alla utom en tror jag faktiskt) stod det att Sandra hade varit på ett offentligt bad och Mc:Donalds, och hon var överlycklig. Vidare stod det att personalen inte får göra roliga utflykter med Sandra längre, för mig, och att Sandra undrar varför... (Vilket hon inte kan fråga av sig själv, men det är också en annan historia).

Jag minns utflykten som var på ett lov, så Sandra var på korttids dagtid också, vilket inte händer så ofta och aldrig nu längre. När hon kom hem blev hon trött-sjuk och kräktes i ett dygn. Men hon hade varit ”överlycklig”. Så som Sandra ser ut när hon är jättestressad.


En del som jobbar med personer som är beroende av andra lyssnar inte på dom som känner personen. Det är förödande. Så tänker cheferna i kommunen också, bara föräldrarna försvinner så vi kan placera Sandra i gruppbostaden som finns så blir det bra… Stackars Sandra om det händer!

Och det betyder inte att gruppbostaden som finns är dålig, absolut inte!! Den är säkert jättebra! Men den har inte dom anpassningar som Sandra måste ha för att klara det utan att krascha. Och jag tycker inte att hon ska behöva göra det en gång till. Jag tycker vi måste lära oss av dom tre krascher kommunen hittills har orsakat.

Cheferna tjatar fortfarande om vad som fungerar för ”alla andra autister” och det vill jag ju liksom skita i, för det hjälper inte Sandra hur andra gör! Dessutom, att uttrycka sig så ger mig känslan av att ”autister” kan man bunta ihop och sen kallar vi det för ”autism-bostad” så blir det bra. Sandra är ingen ”autist” Hon är Sandra och har en massa bra egenskaper som hon måste få ha, och därför behöver hon individuell anpassning, som passar just henne!



.

4 kommentarer:

Johannes mamma sa...

Förstår vad du menar.
Jag blir ibland tokig på folk som hävdar att man måste träna på att bli mer social.
Vår Johannes är väldigt lik Sandra i detta att man tolkar det som att han är jätteglad över aktiviteten men han är jättestressad.
Att vara social tillhör liksom livet verkar alla tro, men det finns faktiskt personer som mår bäst av att slippa vara sociala. Mitt barn tillhör i alla fall den sorten.
Men att få andra att till fullo förstå hur mycket kraft och energi detta tar av individen.... Nä det verkar vara omöjligt.
Det vet man bara om man känner personer in i detalj.
Jag känner redan att den skola vår kille bytte till i höstas; vilken i och för sig fungerar bra, vill göra honom till en mer social individ.
Och där kommer vi att hamna i "konflikt"
Jag har också hört liknande om våra matsituationer... Blir såååååå trött.
Ska man jobba med Johannes så finns det saker som bara är som dom är. Det är bara att acceptera.
Vill igen tala om hur mycket jag uppskattar din blogg.

Anonym sa...

Tur att Sandra har världens bästa föräldrar som ser henne för den hon är och gör allt för att hon ska ha det bra! <3 Kram

ann möller sa...

Jag jobbart själv på ett korttidsboende och av de 18 personer som har en vistelse där så är det endast fyra personer som klarar av att äta måltider ihop med andra. naturligtvis har vi sett till att de är där samma helg. Vi har vissa som man tror om man inte känner dem tillräckligt väl skulle kunna klara av att äta tillsammans med andra men klarar inte av det då kraven blir för höga. Vi har två ungdomar som precis som Sandra behöver en väldigt anpassad vistelse där de bl.a. slipper möten med andra. Att tro att alla personer med autism fungerar likadant är förödande för personer som har autism. Alla vi som jobbar med denna målgrupp vet eller bör veta att det är högst individuellt när det kommer till anpassningar och vad personen har för behov. Det är detta som gör det så spännande med detta jobbet tycker jag, att kartlägga behoven och sen göra rätt anpassningar därefter. Förstår att det är kämpigt att få till det i en liten kommun och att erfarenheten där inte är så stor men detta får inte drabba de personer som har speciella behov. Man får helt enkelt skaffa sig den kompetens som behövs för att kunna utföra sitt jobb på ett tillfredställande sätt.

Plicka sa...

Varför verkar människor tro att alla med adhd är si, alla med autism är så. De är väl individer de med. Du och jag som är "normalstörda" är väl inte lika i allt 😠.