söndag 6 augusti 2017

Hur håller vi ihop

Det är så klart påfrestande för äktenskapet att aldrig kunna prata med varandra ordentligt. När Sandra var liten kunde vi inte ens sitta bredvid varandra. Det kanske vi inte kan nu heller, när jag tänker efter. Vi har liksom inte möjlighet att prova, eftersom Sandra oftast blir stressad om vi är nära henne samtidigt.

När vi är familj så måste Sandra alltid vara i fokus. Hon fixar inte att vi bryr oss om varandra, pratar eller gör något som inte handlar om att hjälpa henne. Så när vi måste diskutera något, så får vi försöka göra det så inte Sandra märker det. Och det är ju inte precis plättlätt när vi är i samma hus hela tiden. Vi kör mycket med skrivna lappar, eller väldigt snabba beslut innan Sandra hinner reagera. Eller så måste vi vänta tills hon sover. Om vi själva är vakna så länge…

När vi dessutom är för trötta för att orka vara trevliga alla gånger, blir det ju väldigt lätt att man blir osams om skitsaker. För att man inte hinner prata ordentligt innan skitsaken hinner växa.

Så hur håller vi ihop?

Först och främst är vi båda medvetna om det här. Det gör ju att vi har större tålamod med varandras trötthet. Vi kan säga till varandra ”Jag förstår att du är trött nu, men det går ut över mig när du är grinig” eller ”Jag är skittrött, jag orkar inte vara glad just nu”

Det tror jag är jätteviktigt för om man vet att orsaken inte är varandra, så kan man ta hänsyn istället för att bli irriterad.

Om vi båda tänker ”Jag är skittrött så då måste min partner vara lika trött eftersom vi lever samma liv” och försöker stötta varandra istället, så får man faktiskt lite mer energi och blir lite gladare. För det sura och griniga smittar av sig, men det gör glädjen också. Och vi har alla ett eget ansvar och ett eget val att hantera situationen vi har.


Att visa varandra uppskattning gör att vi blir trevligare och gladare mot varandra. Vi förstår att skitsakerna inte är annat än skitsaker, men att dom kan skava mer än dom behöver när vi är trötta. Och vi försöker fokusera på det som måste göras, och släpper det som faktiskt inte är så viktigt.

Vad man väljer bort beror ju förstås på hur många viktigare saker det finns. Det har hänt att vi valt mellan dammsuga eller duscha. Dammsuga är viktigare eftersom dammet stör Sandra. Klippa gräset eller handla. Ja, handla är ju förstås nödvändigare.

Det är liksom ingen idé att hetsa upp sig över saker vi inte hinner eller orkar. För det blir ingen katastrof och vi kommer överleva ändå. En dag orkar vi klippa gräset, och nästa dag hinns duschen med. Det ordnar sig alltid på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå, som jag brukar säga.

Så, det viktigaste av allt. Vi unnar varandra ledigt och vila. Vi kan skita i struntsaker och prioritera återhämtning. Det som är viktigt hjälps vi åt med, men den som behöver vila mest får göra det först.

Och om vi hinner, så köper vi en flaska champagne och skålar för att vi är så jävla bäst!



.

2 kommentarer:

Annelie L sa...

Helt rätt, Ni är så jävla bäst !!!!!

Anonym sa...

Ni känns så himla Kloka! Hoppas att du i framtiden ( när allt lugnat sig med Sandra) funderar över att börja föreläsa. Det du skriver om är så viktigt och skulle säkert vara till stor hjälp och räddning för föräldrar som är "nya" på detta med npf. Både via hab och assistansförmedlingar. Heja er! / tanja