torsdag 31 augusti 2017

Vad ska jag inte göra

Jag skrev för ett tag sen, att Sandra ofta lägger till ett ”inte” i sina meningar, så det kan bli missförstånd om man inte känner henne ordentligt. Eftersom hon oftast menar tvärtom.

Varför hon gör så vet jag inte. Jag tror inte riktigt hon förstår ordet ”inte”. Det är ju dumt att fokusera på saker som inte ska göras… Hon förstår bättre det hon ska göra och det är ganska logiskt om man tänker efter. Men hur ofta fokuseras det inte på det som inte ska göras istället?!


Om vi talar om för Sandra vad hon ska låta bli, så lägger hon sin energi på det och vet inte vad hon ska göra istället. Vi måste hjälpa henne att förstå vad hon ska göra, utan att blanda in onödig information om vad hon inte ska göra.

Istället för att säga ”Du får inte godis idag” som bara skulle leda till att hon blir arg för att hon inte får godis, så säger vi ”Du får godis på lördag” och Sandra blir nöjd med att veta att hon kommer få godis sen. Säger vi bara att hon inte ska få, så vet hon ju inte om hon någonsin mer kommer få godis...

Att tillmötesgå viljan, även om den inte alltid beviljas, är att visa respekt för individens känslor och leder oftast till förståelse och lugn. Om Sandra blir arg för att hon inte får choklad blir hon oftast nöjd om man säger ”Du är sugen på choklad?! Jag lägger choklad i din godispåse på lördag”

Eller vad den än är, jag tog bara godis som ett exempel. Oftast handlar det om annat för Sandra, men godis brukar vara en känd konflikt mellan barn och föräldrar i affären. Att visa respekt och tillmötesgå någons känslor gäller ju inte bara individer med autism.

Sen är det ju inte någon superlösning som alltid leder till att konflikten uteblir. Men man visar respekt för motpartens vilja, och det är ju viktigt. ”Du blir sugen på godis när du ser godishyllan?! Jag förstår det, det ser gott ut, är det något du vill att vi köper till på lördag?” För Sandra räcker det oftast med att visa att man förstår henne, och ibland kanske även känner lika själv. ”Jag blir också sugen på godis nu”.

Om vi hade planerat en promenad med rullstolen, och det regnar, blir Sandra besviken och arg. ”Vill gå promenad” och då brukar jag svara ”Jag vet, jag med” (Sen, förstås ha ett alternativ, så hon vet vad vi ska göra istället).

Man behöver faktiskt inte säga ”nej” och ”inte” lika ofta som vi gör.


”Nej” är också ett sånt där ord som Sandra blir arg över, och som hon nog inte riktigt förstår. Det blir så definitivt för henne att säga nej, och hon vet inte vad som gäller då. Hon blir bara arg, och skriker ”Säg inte nej” (Och då brukar den här ”pedagogiska morsan” börja sjunga ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” vilket inte alltid hjälper när hon redan blivit arg 😄 Sjunga är annars en väldigt bra nyckel att låsa upp låsningar och avleda utbrott med).

Ibland säger vi nej ändå, förstås. Men det är viktigt att tala om vad som gäller, inte vad som inte gäller, om Sandra ska förstå. Har hon inget alternativ till det hon ska låta bli så blir hon bara stressad och orolig.

När Sandra gick i sin första skola skulle dom försöka få henne att sluta svära. Jag var inte ens säker på att hon visste vilka ord som var svordomar, så jag sa att då fick dom väl lära henne att svära först, så hon visste vad hon skulle låta bli sen. Lite på skoj sa jag det förstås, men det ligger ju lite i det. Sandra slutade inte säga dom spännande orden för att dom ritade seriesamtal med pratbubblor som hon inte ens förstod vad dom betydde.


Jag har en annan metod. Sandra tycker fortfarande att svordomar (som hon numera vet vilka dom är) är spännande. Så vi lyssnar gärna på tokiga låtar där dom svär en del. Sandra svär inte särskilt ofta i övrigt, faktiskt. Dom gånger det händer så härmar hon mig när jag har varit arg. Alla dom där inlärda fraserna hon ofta använder, och som är sånt som andra säger i vissa situationer. Ibland med svordomar i, men oftast utan.

Nu kommer jag inte på vad hon brukar säga, men tar ett påhittat exempel. Om hon säger ”Fan vilken fin” så bekräftar jag alltid meningen, men byter ut svordomen ”Tusan vilken fin” eller ”Jävla stolen” som hon kan skrika om hon slår i den ”Ja, dumma stolen” svarar jag då.

Att liksom säga åt henne att inte svära är helt meningslöst, faktiskt. För det första lägger jag fokuset på svordomen istället för på Sandras känsla och det hon vill säga och för det andra så är hon inte särskilt medveten om svordomen i dom situationerna.

Pratar hon däremot om svordomar i största allmänhet ”Det är fult att svära” (som är en mening jag tror att hon lärde sig i första skolan) räcker det ju att bara bekräfta det.

Bilderna på Sune i dagens inlägg är till Annelie, som saknar honom 😻


Ha det gott!

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Tack för alla fina bilder på Sune❤️ Det var snällt❤️
Dagens blogginlägg är fantastiskt bra, inte bara till föräldrar eller personal som jobbar med barn med autism. Det du skriver om idag är viktigt för alla som umgås med barn. Ja jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som till alla som umgås med människor. Att bemöta med att bekräfta känslor istället för att bryskt säga nej eller "det får du inte", är att visa att barnets/personens känslor är riktiga och viktiga, även om det inte fungerar just för stunden. Det är viktigt att få känna sig förstådd och att få respons på det man känner.
Kram underbara du ❤️

Birgitta sa...

Jag håller med Annelie! Det är en bra strategi för alla som träffar barn och andra människor :-)
Mysiga kattbilder! Saknar Oliver nu när vi är på landet, men han har det bra hemma hos sig. Vårt liv hemma i stan är inte kattanpassat!
Kram <3

Johannes mamma sa...

Jaa du... Så lika. Orden NEJ och INTE är rödmarkerade här hemma hos oss också. Det blir bland det första externa assistenter måste lära sig för att slippa onödiga utbrott. Dessutom vill vi inte att de använder frågeställningen Ska vi...? utan använder påståenden istället. Nu du Johannes SKA vi...