När
Sandra mår bra, kommer utvecklingen med stormsteg. Nu mår hon väl ganska
bra, efter omständigheterna. Eftersom vi saknar bemanning så kan vi inte ha den
verksamhet hon behöver, men vi är ju ganska bra på att anpassa oss efter
situationerna vi har, och gör det bästa av det. Så stressen Sandra visade förut,
och alla utbrott hon hade varje dag är borta.
Men
hon skulle ju säkert utvecklas mer framåt om vi kunde planera en bättre
verksamhet åt henne. Dock kräver det en hel del, och då behöver vi vara fler
för att orka och hinna. Så för tillfället nöjer vi oss med att Sandra mår hyfsat
bra i det som är. Hakar vi på hennes egna initiativ och intressen, så kommer ju
utvecklingen med den, även om vi mest ser till att den inte ska gå bakåt för tillfället.
Vi
skulle verkligen behöva se över schemat och valmöjligheterna framöver. Just nu
håller vi det flytande, men det är inte så bra anpassat, faktiskt. Vi påverkar
valen för mycket för att det ska vara Sandras, och det där är jättesvårt. Hon
har ju bara dom valmöjligheter som vi ger henne, och hon klarar inte att ha för
många val. Så det blir väldigt uppstyrt från oss ändå, trots att hon väljer
aktivitet på sitt schema.
Jag
ska försöka förklara lite kort hur vi gör. På schemat har hon möjlighet att
välja aktivitet två gånger under en dag. Då sitter det en bild som betyder
”Välja aktivitet” före frukosten och före maten. Efter frukost och mat sitter
en bild som betyder ”Vald aktivitet” och som vi tar bort när vi förbereder
välja-brädan” så Sandra kan sätta dit sitt eget val istället.
På
välja-brädan har vi då förberett dom val som Sandra har att välja på. Där kan
vi anpassa efter väder och ork, eller andra omständigheter, men också efter om
Sandra vill göra något, vilket händer att hon vill. Oftast vill hon att vi ska
sätta dit ”Biltur”.
Hon
har ca tre val (beroende på dagsform och vilka val det är) och det är ju vi som
måste förbereda valen, och ”välja-brädan” med rätt bilder. Så det är i stort
sett ändå vi som bestämmer vad hon kommer göra. Om vi inte kan tillmötesgå
hennes önskan om biltur då.
Vi
har inte velat ta bort klipp-valen för Sandra, eftersom hon behöver klippa när
hon är för trött för något annat. Men det är möjligt att vi skulle kunna ta
bort det från ”välja-brädan” ändå, vad vet jag?! Hursomhelst känns det inte bra
att två bilder tar upp brädan, och tar bort valmöjligheter för Sandra, för då
är det ju den tredje hon ”måste” välja. Så nu när hon är inne i en pusselperiod
så måste det valet finnas med och då är det ju alltid pussel hon väljer. Det känns ju inte som hon faktiskt
väljer, egentligen. Vi anpassar förstås brädan efter hennes intressen och perioder, men det känns som den här lösningen snarare hindrar hennes utveckling.
Ett
tag hade vi ”Hyllan” som ett av valen, och tanken var att hon skulle kunna
välja den bilden och sen själv bestämma vad hon ville göra av dom saker som
finns i hyllan (pussel, målarböcker, ritpapper, leklåda, spel, lego, pärlor).
Men det blev för svårt för henne.
Att
ta egna initiativ är något vi verkligen behöver träna på, så där får vi nog
lägga lite fokus sen när vi har bemanning och får handledning. Det är viktigt
att hon får bestämma lite mer över sitt eget liv, i den mån hon kan. Och som
det är nu klarar hon inte det, mer än vid några enstaka tillfällen.
Varför
är det så viktigt då? Jo, att få vara delaktig och känna att man själv är
viktig, och att ”mina val, mina åsikter och mina känslor” betyder något. Det är
liksom A och O för självkänslan och utvecklingen.
Dessutom
behövs mer insatser och Sandra behöver betydligt mycket mer hjälp, om hon inte
kan ta några egna initiativ. Ska hon utvecklas och klara mer själv, så måste vi
stärka hennes förmågor. Så det är viktigt att träna på det där med att kunna
välja och bestämma lite över sitt eget liv. I den mån man har förmågan att
klara det, förstås.
Igår
hade vi en utflykt och Sandra fick en coca-cola som hon drack upp. Jag tänkte
inte mer på det, utan vi följde våra invanda rutiner på eftermiddagen. Men
Sandra var väldigt gnällig och irriterad. Inget var bra och hon var nära
utbrott. Det hjälpte inte ens att låta henne vara ifred lite.
Efter
ett tag slog det mig… Hon behövde förstås gå på toa, efter den där coca-colan.
Suck, hur kunde jag missa det, liksom?! Efter toabesöket var skörheten borta
och Sandra var nöjd igen.
Tänk
om vi kunde komma så långt i träningen att hon gick på toa istället för att bli
skör. Eller åtminstone kunde säga till när hon behöver det. Hon borde ju
rimligtvis klara det, så vi måste ta reda på vad som hindrar henne.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar