söndag 13 augusti 2017

Vilseledande signaler

Det tar minst ett halvår att lära känna Sandra, kunna tolka hennes signaler och hantera situationerna som uppstår. Ibland upp till ett år, faktiskt. Alla som jobbat en längre period med henne säger att dom trott att dom kände henne tidigare, men märkte efter ett år att det hade dom inte alls.

Det är inget med det, mer än att det är bra att vara medveten om det när man lär sig jobbet. För jag kan tänka mig att det kan kännas frustrerande ibland, när det blir svåra situationer som man inte klarar riktigt. Jag brukar vara noga med att tala om att det är okay, för det går inte att lära sig det här jobbet utan att man tränar på det svåra i praktiken. Man måste gå på lite nitar och lära sig av misstagen. Och man måste träna på lösningar.


Jag tror att det är viktigt att prata om det, för jag tror att det är svårt att göra ”misstag” utan att ta saker personligt. Men man får aldrig ta det personligt, för då funkar det inte. Man måste utgå från Sandra när man ska lära sig, och alltid försöka tänka hur man själv kan agera bättre i en situation för att undvika samma misstag igen.

För mig är det jättesvårt att ha den rollen som ska lära upp nya, för jag måste ju tala om vad som blev fel och hur man ska tänka istället. Så jag brukar försöka vara tydlig med att jag inte bryr mig ett dugg om vem som gör vilka misstag, när och hur saker gick till. Det enda som är intressant är hur vi löser det till nästa gång, så det blir bra för Sandra. Det måste man kunna ta till sig, utan att ta åt sig, om man ska klara det här jobbet. Det är ju inte för min skull det måste fungera…

Jag brukar tjata om att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa, men ibland blir det fel och då får man lära sig av det.

Det är faktiskt inget farligt att det blir fel. Men om man inte tar lärdom av det, och försöker ändra så det blir bra för Sandra, då är det inte ok. Men fel blir det ju lite nu och då för oss alla. Väljer man att tänka att det är stimulerande och utvecklande, så funkar det bättre för självkänslan.


Åter till att lära känna Sandra. Jag vet inte, men jag tror, att orsaken till att man tror sig känna henne efter några veckor är att hon är väldigt tydlig. Men man misstar sig, och det lär man sig inte förrän man har gått på några nitar. Dessutom brukar hon funka bra med nya till en början, och klarar att nya inte kan, om jag säger så. Hon tycker det är roligt och spännande med en ny som ger henne all uppmärksamhet. Men sen kommer vardagen ikapp, och det är då man kan börja lära känna henne. Det är då hon reagerar när alla små detaljer inte sitter som dom ska.

Förutom hennes alla olika måenden och humör, så är det, som jag beskrivit tidigare, väldigt lätt att tro att hon förstår och kan mer än hon gör. Det brukar man också upptäcka efter ett tag, när konsekvenserna visar sig.

Sen kan Sandra säga saker som betyder något helt annat. Eller verka ”överlycklig” i situationer där hon faktiskt är jätte-stressad, då det överlyckliga är på gränsen att slå över till hysterisk panik. Ibland kan det komma vadsomhelst ur munnen, svammel som egentligen bara är stress. Det hon säger har inte alltid koppling till det som stressar, så man får vara lite detektiv när man ska hitta orsaker till låsningar och utbrott, som stressen kan leda till innan man har lärt känna henne.


När hon var på utflykt med korttids för flera år sen, så berättade en av personalen att Sandra hade varit lycklig och det hade gått såå bra. Hon hade älskat att gå på fik. Hon hade ätit glass och varit jätteglad hela tiden, trots att det varit folk där.

Hemma berättade Sandra (på sitt eget vis) att det var jobbigt och att ett barn hade skrikit. Jag var ju inte där, men jag känner Sandra och kan ju tänka mig att hon var superstressad, fast personalen trodde hon var överlycklig.

Ibland säger hon tvärtom och hon använder nästan alltid ordet ”inte” i meningar där det inte ska vara. ”Den är inte gul” om något som är gult, t.ex. Oftast förstår man att hon menar tvärtom, men om man inte känner henne, eller har varit med i situationen så är det lätt att det blir fel. Hon kan likaväl använda ”inte” i en mening när hon vill ha något, och innan man känner henne så kan det ju bli utbrott av en sån sak.

Så har vi alla dessa frågor som ibland kräver svar för att lugna, och ibland behöver brytas för att inte oroa. Ibland ska man inte svara alls, ibland ska man bekräfta och ibland ska man förklara. Dom där frågorna är svåra att tolka i början, och i stort sett alla åker på niten att svara för mycket. Det gör inget! Det är så man lär sig vart gränserna går, brukar jag säga. För svarar man för mycket blir det ganska snart ett spinn som gör Sandra stressad. Man måste ju hamna där för att lära sig vart det är läge att stoppa. För Sandra är social, och tycker om att prata. Om man gör det på rätt nivå.


Men kort sagt, det är inte förrän man har sett konsekvenserna och förstått vad som hände innan det blev en låsning eller ett utbrott, som man kan lära sig att undvika det. Och det tar tid. Dessutom är det olika gränser på olika dagar med olika humör...

Jag tror att det är ganska tufft innan man lärt sig, men det finns inga genvägar. Det går inte att läsa sig till det här jobbet, och det finns inga mallar. Men det är ett spännande jobb och dom som har klarat det har trivts väldigt bra. Får man bara stöd i det svåra så är det roligt och utvecklande.

Jag tror att det är jätteviktigt att det inte är föräldrar som ger det stödet. Den rollen är för svår och tung, och gör lätt att relationen med assistenterna inte blir bra. Assistenterna måste få eget stöd utifrån, och vi föräldrar ska ha förmånen att få visa uppskattning istället.

.

2 kommentarer:

Bellan sa...

Åh, så bra skrivet Nina!! Det är precis så här det är! Och detta hade kunnat vara Turbo som du skrev om, sååå lika han och Sandra fungerar på många sätt!

Kramar om <3
//Bellan

Johannes mamma sa...

Håller med!
Kan i stort sett överföras till vår Johannes också.
Men det här med stöd utifrån är ju drittsvårt när det inte finns någon som känner Johannes så bra som jag...
Vem utofrån har du till hjälp?