Det
tar minst ett halvår att lära känna Sandra, kunna tolka hennes signaler och
hantera situationerna som uppstår. Ibland upp till ett år, faktiskt. Alla som
jobbat en längre period med henne säger att dom trott att dom kände henne
tidigare, men märkte efter ett år att det hade dom inte alls.
Det
är inget med det, mer än att det är bra att vara medveten om det när man lär
sig jobbet. För jag kan tänka mig att det kan kännas frustrerande ibland, när
det blir svåra situationer som man inte klarar riktigt. Jag brukar vara noga
med att tala om att det är okay, för det går inte att lära sig det här jobbet
utan att man tränar på det svåra i praktiken. Man måste gå på lite nitar och
lära sig av misstagen. Och man måste träna på lösningar.
Jag
tror att det är viktigt att prata om det, för jag tror att det är svårt att
göra ”misstag” utan att ta saker personligt. Men man får aldrig ta det
personligt, för då funkar det inte. Man måste utgå från Sandra när man ska lära
sig, och alltid försöka tänka hur man själv kan agera bättre i en situation för
att undvika samma misstag igen.
För
mig är det jättesvårt att ha den rollen som ska lära upp nya, för jag måste ju
tala om vad som blev fel och hur man ska tänka istället. Så jag brukar försöka vara
tydlig med att jag inte bryr mig ett dugg om vem som gör vilka misstag, när och
hur saker gick till. Det enda som är intressant är hur vi löser det till nästa
gång, så det blir bra för Sandra. Det måste man kunna ta till sig, utan att ta
åt sig, om man ska klara det här jobbet. Det är ju inte för min skull det måste
fungera…
Jag
brukar tjata om att man aldrig gör fel så länge man gör sitt bästa, men ibland
blir det fel och då får man lära sig av det.
Det
är faktiskt inget farligt att det blir fel. Men om man inte tar lärdom av det,
och försöker ändra så det blir bra för Sandra, då är det inte ok. Men fel blir
det ju lite nu och då för oss alla. Väljer man att tänka att det är
stimulerande och utvecklande, så funkar det bättre för självkänslan.
Åter
till att lära känna Sandra. Jag vet inte, men jag tror, att orsaken till att
man tror sig känna henne efter några veckor är att hon är väldigt tydlig. Men
man misstar sig, och det lär man sig inte förrän man har gått på några nitar.
Dessutom brukar hon funka bra med nya till en början, och klarar att nya inte
kan, om jag säger så. Hon tycker det är roligt och spännande med en ny som ger
henne all uppmärksamhet. Men sen kommer vardagen ikapp, och det är då man kan
börja lära känna henne. Det är då hon reagerar när alla små detaljer inte
sitter som dom ska.
Förutom
hennes alla olika måenden och humör, så är det, som jag beskrivit tidigare,
väldigt lätt att tro att hon förstår och kan mer än hon gör. Det brukar man
också upptäcka efter ett tag, när konsekvenserna visar sig.
Sen
kan Sandra säga saker som betyder något helt annat. Eller verka ”överlycklig” i
situationer där hon faktiskt är jätte-stressad, då det överlyckliga är på
gränsen att slå över till hysterisk panik. Ibland kan det komma vadsomhelst ur
munnen, svammel som egentligen bara är stress. Det hon säger har inte alltid
koppling till det som stressar, så man får vara lite detektiv när man ska hitta
orsaker till låsningar och utbrott, som stressen kan leda till innan man har
lärt känna henne.
När
hon var på utflykt med korttids för flera år sen, så berättade en av personalen
att Sandra hade varit lycklig och det hade gått såå bra. Hon hade älskat att gå
på fik. Hon hade ätit glass och varit jätteglad hela tiden, trots att det varit
folk där.
Hemma
berättade Sandra (på sitt eget vis) att det var jobbigt och att ett barn hade skrikit. Jag var ju
inte där, men jag känner Sandra och kan ju tänka mig att hon var superstressad,
fast personalen trodde hon var överlycklig.
Ibland
säger hon tvärtom och hon använder nästan alltid ordet ”inte” i meningar där
det inte ska vara. ”Den är inte gul” om något som är gult, t.ex. Oftast förstår
man att hon menar tvärtom, men om man inte känner henne, eller har varit med i
situationen så är det lätt att det blir fel. Hon kan likaväl använda ”inte” i
en mening när hon vill ha något, och innan man känner henne så kan det ju bli
utbrott av en sån sak.
Så
har vi alla dessa frågor som ibland kräver svar för att lugna, och ibland
behöver brytas för att inte oroa. Ibland ska man inte svara alls, ibland ska
man bekräfta och ibland ska man förklara. Dom där frågorna är svåra att tolka i
början, och i stort sett alla åker på niten att svara för mycket. Det gör
inget! Det är så man lär sig vart gränserna går, brukar jag säga. För svarar
man för mycket blir det ganska snart ett spinn som gör Sandra stressad. Man
måste ju hamna där för att lära sig vart det är läge att stoppa. För Sandra är social, och tycker om att prata. Om man gör det på rätt
nivå.
Men
kort sagt, det är inte förrän man har sett konsekvenserna och förstått vad som hände innan det blev
en låsning eller ett utbrott, som man kan lära sig att undvika det. Och det tar tid. Dessutom är det olika gränser på olika
dagar med olika humör...
Jag
tror att det är ganska tufft innan man lärt sig, men det finns inga genvägar.
Det går inte att läsa sig till det här jobbet, och det finns inga mallar. Men
det är ett spännande jobb och dom som har klarat det har trivts väldigt bra.
Får man bara stöd i det svåra så är det roligt och utvecklande.
Jag
tror att det är jätteviktigt att det inte är föräldrar som ger det stödet. Den
rollen är för svår och tung, och gör lätt att relationen med assistenterna inte
blir bra. Assistenterna måste få eget stöd utifrån, och vi föräldrar ska ha
förmånen att få visa uppskattning istället.
.
2 kommentarer:
Åh, så bra skrivet Nina!! Det är precis så här det är! Och detta hade kunnat vara Turbo som du skrev om, sååå lika han och Sandra fungerar på många sätt!
Kramar om <3
//Bellan
Håller med!
Kan i stort sett överföras till vår Johannes också.
Men det här med stöd utifrån är ju drittsvårt när det inte finns någon som känner Johannes så bra som jag...
Vem utofrån har du till hjälp?
Skicka en kommentar