Även
om man har en jättebra och noga planerad planering och ett genomtänkt och bra
schema, så måste man alltid utgå från individen här och nu. Varje sekund.
Särskilt när man jobbar med individer som byter dagsform flera gånger om dagen.
Jag
brukar säga att det här jobbet är väldigt rutinbundet och fullt av fasta
aktiviteter, ändå är ingen dag den andra lik. Man vet aldrig vad som väntar och
hur det ska gå, och man måste alltid ha ett par reservplaner i bakfickan. Sen
blir det oftast som det blir i alla fall.
Det
är därför man måste prova sig fram när man stöter på problem. Tänka själv och
vara flexibel. Lära av misstagen och vara lyhörd. Det går inte att läsa sig
till hur man ska göra, och det går inte att förvänta sig att jag ska lära upp,
och sen kan man. Ena dagen är den ena lösningen rätt, nästa dag är samma lösning
fel.
Om
Sandras liv ska kunna fungera utan oss föräldrar, så måste hon ha folk runt sig
som är självgående och försöker hitta egna lösningar på problem som uppstår.
Annars behövs vi föräldrar varje dag i all evighet, eftersom nya situationer
kräver nya lösningar mest hela tiden. Det är viktigt att man har stöd, och får
rätt verktyg och kunskap utifrån, om Göran och jag ska kunna släppa taget.
Jag
fick en kommentar från ”Karins ordöverflöd” och tackar för den. Jag tror inte
ni behöver bekymra er så länge personen i fråga verkar opåverkad och mår bra.
Man behöver bara åtgärda saker som är problem.
Sandra
klarar också av att olika personer gör på olika sätt, annars vore det nog
ohållbart. Men hon är väldigt känslig på vissa detaljer, och dom måste man vara
noggrannare med.
Annars
räcker det att grunden är lika och att var och en är noga med att fortsätta
jobba på det sätt som Sandra förväntar sig att man ska. Hon förknippar vissa
saker med vissa personer, och det går inte att ändra hursomhelst. Ändras något,
eller om någon grundläggande lösning är förberedd hos Sandra, är det dock
väldigt viktigt att alla känner till det och håller sig till det som är
bestämt. Annars blir Sandra otrygg och stressad.
Det
verkar som min skrivkramp släppte samtidigt som jag bestämde mig för att sluta
skriva. Skönt, för jag gillar ju att skriva och är glad så länge jag får till
nåt. Men jag måste nog sänka kraven på mig själv och inte prestera varje dag
som jag gjorde förut, när skrivandet bara kom av sig själv. Roligt att några läsare är kvar, då blir det meningsfullt också. Tack till er.
Ha
det fint.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar