tisdag 1 augusti 2017

Det finns inga mallar

Även om man har en jättebra och noga planerad planering och ett genomtänkt och bra schema, så måste man alltid utgå från individen här och nu. Varje sekund. Särskilt när man jobbar med individer som byter dagsform flera gånger om dagen.

Jag brukar säga att det här jobbet är väldigt rutinbundet och fullt av fasta aktiviteter, ändå är ingen dag den andra lik. Man vet aldrig vad som väntar och hur det ska gå, och man måste alltid ha ett par reservplaner i bakfickan. Sen blir det oftast som det blir i alla fall.


Det är därför man måste prova sig fram när man stöter på problem. Tänka själv och vara flexibel. Lära av misstagen och vara lyhörd. Det går inte att läsa sig till hur man ska göra, och det går inte att förvänta sig att jag ska lära upp, och sen kan man. Ena dagen är den ena lösningen rätt, nästa dag är samma lösning fel.

Om Sandras liv ska kunna fungera utan oss föräldrar, så måste hon ha folk runt sig som är självgående och försöker hitta egna lösningar på problem som uppstår. Annars behövs vi föräldrar varje dag i all evighet, eftersom nya situationer kräver nya lösningar mest hela tiden. Det är viktigt att man har stöd, och får rätt verktyg och kunskap utifrån, om Göran och jag ska kunna släppa taget.


Jag fick en kommentar från ”Karins ordöverflöd” och tackar för den. Jag tror inte ni behöver bekymra er så länge personen i fråga verkar opåverkad och mår bra. Man behöver bara åtgärda saker som är problem.

Sandra klarar också av att olika personer gör på olika sätt, annars vore det nog ohållbart. Men hon är väldigt känslig på vissa detaljer, och dom måste man vara noggrannare med.

Annars räcker det att grunden är lika och att var och en är noga med att fortsätta jobba på det sätt som Sandra förväntar sig att man ska. Hon förknippar vissa saker med vissa personer, och det går inte att ändra hursomhelst. Ändras något, eller om någon grundläggande lösning är förberedd hos Sandra, är det dock väldigt viktigt att alla känner till det och håller sig till det som är bestämt. Annars blir Sandra otrygg och stressad.


Det verkar som min skrivkramp släppte samtidigt som jag bestämde mig för att sluta skriva. Skönt, för jag gillar ju att skriva och är glad så länge jag får till nåt. Men jag måste nog sänka kraven på mig själv och inte prestera varje dag som jag gjorde förut, när skrivandet bara kom av sig själv. Roligt att några läsare är kvar, då blir det meningsfullt också. Tack till er.

Ha det fint.

.

Inga kommentarer: