Jag minns
den första skolan Sandra gick i, där det inte var anpassat och där Sandra mådde
så dåligt att vi tillslut fick byta skola. En av alla gånger jag hade
diskussioner med läraren sa hon ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om” Det
slutade med att jag sa åt henne att hon hade samarbetssvårigheter.
När vi sen
bytte skola så fanns det ett mycket gott samarbete mellan hemmet och skolan. Vi
ringde till varandra och löste eventuella problem tillsammans, direkt när dom
uppstod. Det gjorde att det väldigt sällan, eller aldrig faktiskt, hann bli
några större problem. Sandra hann aldrig börja må dåligt när det var nåt som
behövde ändras.
I den nya
skolan förstod dom att det inte var fel på deras sätt att jobba (eller vårt
sätt att göra hemma) utan att det bara var fel för Sandra. Och att vi måste
hitta rätt sätt tillsammans om hon skulle må bra. Att det krävs egna sätt, och
finns olika rätt, för varje individ.
I första
skolan tog dom allt som inte funkade som personlig kritik, vilket resulterade i
att dom inte erkände när det inte funkade utan försökte bevisa att deras sätt
var bra och att Sandra klarade mer än hon gjorde. Vilket i sin tur resulterade
i att Sandra kraschade.
Sandra har
filmer från skoltiden, både den första skolan och den vi sen bytte till. Man
ser så tydligt vem som ska anpassa sig till vem i dom olika skolorna.
När jag
ser filmen från första skolan (inspelad av spec.pedagog från Autismcentrum) då Sandra skriker väldigt mycket, så undrar jag
vad orsaken är att ingen förstod. För jag känner ju Sandra så väl nu, att jag
tycker det är uppenbart vad som felar.
Men då,
när Sandra just hade fått sin diagnos, förstod jag inte. Jag kunde inte
autismen tillräckligt, och kände inte Sandra heller. Inte ”den autistiska
biten” i henne alltså. Men specialpedagogen från Autismcentrum bör ju ha
kunnat autism. Inte ens hon förstod orsaken till Sandras mående, och kunde inte
hjälpa oss. Och i skolan jobbade dom vidare, på sitt sätt, som dom alltid gjort
och som funkade för ”alla andra”
Varför var
det ingen som frågade oss föräldrar, kan jag undra lite. Skolan, Autismcentrum och vi föräldrar skulle tillsammans kunnat hitta orsakerna med
allas olika erfarenheter. Vi skulle behövt lyssna på pedagogens (förmodade) kunskaper om
autism, skolans kunskaper om deras verksamhet och Sandra i skolan och våra
kunskaper om Sandra hemma. Då hade vi kunnat hjälpa henne att må bra.
Samarbete
mellan hem och skola (och ev. andra inblandade parter) är A och O om det ska
fungera. Jag skulle nog påstå att samarbete, rätt tänk och personkännedom är viktigare än specialutbildning.
*Autismcentrum
finns inte kvar utan vi är hänvisade till Habiliteringsverksamheten sen många
år tillbaks. Dom kan inte heller samarbeta, och jag tror inte det finns
tillräckliga kunskaper om autism där. Vi har klarat oss bättre utan den ”hjälpen” i alla år.
Mer om
samarbete på Neurobloggarna under veckan. Gilla sidan och hjälp oss sprida både
den och intressanta inlägg. Mitt t.ex. ;) Tack för hjälpen!
Jag
återkommer med ett vanligt inlägg så snart jag hinner, idag är det iaf
korttids. Må så gott!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar