Vet varken ut eller in

Igår var Sandra ganska mycket sämre på morgonen och vi hade ju hoppats på motsatsen, eftersom vi slutade med penicillinet som vi misstänker är orsaken, i torsdags. Men när hon skulle sätta sig på en stol och liksom var på väg att sätta sig bredvid stolen istället, och när hon inte ens hittade badkaret med foten när hon skulle kliva i, så blev vi ju lite oroliga här.

Jag ringde rådgivningen för att höra när penicillinet ska börja gå ur kroppen, men fick svaret att hon skulle ringa akuten och meddela att vi var på väg, så det var ju bara att ge sig av. Väl där blev det koll av lite nerver och reaktioner, koordination, ögonrörelser, reflexer och sånt. Sen skrevs Sandra in, men vi fick åka hem över natten.

Idag har vi varit på avdelningen och pratat med en annan läkare. På morgonen verkade det bättre och vi kände att nu minsann är det på väg att vända. Men när vi klev ur bilen vid sjukhuset så var det lika illa igen. Sandra var rädd, vred sig och gick snett, rakt in i saker och skrek att hon inte kunde gå. Suck!

Vi fick iaf komma hem i väntan på vidare undersökningar, men hon är fortfarande inskriven. Troligtvis (om hon inte blir bra innan…….) blir det MR och ryggmärgsprov, eller vad det nu heter, i veckan och då under narkos, eftersom Sandra inte skulle fixa det annars.

Sen nämnde läkaren MS… och vi läste i läkarboken när vi kom hem. Jo… det är ju inte omöjligt. Och det känns inte alls bra, faktiskt! Men, som läkaren sa, det är bättre att kolla det när dom ändå tar provet och det betyder ju inte att dom misstänker det.

Men iaf…

Jag är inte så orolig över själva undersökningarna, men det är så mycket annat som oroar. Först och främst undrar man ju så klart vad det är, det oroar ju mest. Sen att hon har autism och att allt blir så mycket jobbigare för henne, men vi är ju glada att hon är så duktig som hon är och fixar det otroligt bra ändå!

Hon skrämde oss igår, damen. När vi satte oss i bilen för att åka hem över natten var det precis som att hon fick panik när vi backade ut från parkeringen. ”Stanna, stanna” skrek hon och viftade med armarna.

Med tanke på hur hon mådde i övrigt så trodde vi att hon fick en attack av yrsel eller overklighetskänsla eller nåt. För ett år sen blev det här bara värre och värre tills vi ringde ambulans. Då fick hon panik, viftade med armarna och skrek ”Håll i mig” och verkade inte märka att jag höll om henne.

Men… det var inget sånt! Hon hade haft ”pappas klocka” på armen när vi var på sjukhuset, för hon brukar känna sig lite tryggare då och det är som en slags ”belöning” eller en hjälp för henne att fixa det jobbiga. Den skulle hon lämna tillbaks när vi kom ut i bilen var det bestämt, men vi glömde liksom bort det i alla andra tankar. Men Sandra hade inte glömt… :)

Bibbi skrev om Sköldkörtelfeber men det är det inte. Symptomen är helt andra och Sandra har inte den kontakten med andra att hon skulle kunna smittas av det.

Det känns ju förstås bra att dom nu utreder Sandra ordentligt, så vi har ju mest bara att avvakta och se vad dom kommer fram till. Men visst är vi oroliga.

Det var allt för nu. Snart blir det väl ordning på torpet igen, får vi hoppas. Skola och korttids blir det väl antagligen inte den här veckan heller, men det är ju bara att gilla läget och hoppas allt snart blir bra.

♥ Kram ♥