söndag 1 april 2012

Vet varken ut eller in

Igår var Sandra ganska mycket sämre på morgonen och vi hade ju hoppats på motsatsen, eftersom vi slutade med penicillinet som vi misstänker är orsaken, i torsdags. Men när hon skulle sätta sig på en stol och liksom var på väg att sätta sig bredvid stolen istället, och när hon inte ens hittade badkaret med foten när hon skulle kliva i, så blev vi ju lite oroliga här.

Jag ringde rådgivningen för att höra när penicillinet ska börja gå ur kroppen, men fick svaret att hon skulle ringa akuten och meddela att vi var på väg, så det var ju bara att ge sig av. Väl där blev det koll av lite nerver och reaktioner, koordination, ögonrörelser, reflexer och sånt. Sen skrevs Sandra in, men vi fick åka hem över natten.


Idag har vi varit på avdelningen och pratat med en annan läkare. På morgonen verkade det bättre och vi kände att nu minsann är det på väg att vända. Men när vi klev ur bilen vid sjukhuset så var det lika illa igen. Sandra var rädd, vred sig och gick snett, rakt in i saker och skrek att hon inte kunde gå. Suck!

Vi fick iaf komma hem i väntan på vidare undersökningar, men hon är fortfarande inskriven. Troligtvis (om hon inte blir bra innan…….) blir det MR och ryggmärgsprov, eller vad det nu heter, i veckan och då under narkos, eftersom Sandra inte skulle fixa det annars.

Sen nämnde läkaren MS… och vi läste i läkarboken när vi kom hem. Jo… det är ju inte omöjligt. Och det känns inte alls bra, faktiskt! Men, som läkaren sa, det är bättre att kolla det när dom ändå tar provet och det betyder ju inte att dom misstänker det.

Men iaf…


Jag är inte så orolig över själva undersökningarna, men det är så mycket annat som oroar. Först och främst undrar man ju så klart vad det är, det oroar ju mest. Sen att hon har autism och att allt blir så mycket jobbigare för henne, men vi är ju glada att hon är så duktig som hon är och fixar det otroligt bra ändå!

Hon skrämde oss igår, damen. När vi satte oss i bilen för att åka hem över natten var det precis som att hon fick panik när vi backade ut från parkeringen. ”Stanna, stanna” skrek hon och viftade med armarna.

Med tanke på hur hon mådde i övrigt så trodde vi att hon fick en attack av yrsel eller overklighetskänsla eller nåt. För ett år sen blev det här bara värre och värre tills vi ringde ambulans. Då fick hon panik, viftade med armarna och skrek ”Håll i mig” och verkade inte märka att jag höll om henne.

Men… det var inget sånt! Hon hade haft ”pappas klocka” på armen när vi var på sjukhuset, för hon brukar känna sig lite tryggare då och det är som en slags ”belöning” eller en hjälp för henne att fixa det jobbiga. Den skulle hon lämna tillbaks när vi kom ut i bilen var det bestämt, men vi glömde liksom bort det i alla andra tankar. Men Sandra hade inte glömt… :)


Bibbi skrev om Sköldkörtelfeber men det är det inte. Symptomen är helt andra och Sandra har inte den kontakten med andra att hon skulle kunna smittas av det.

Det känns ju förstås bra att dom nu utreder Sandra ordentligt, så vi har ju mest bara att avvakta och se vad dom kommer fram till. Men visst är vi oroliga.


Det var allt för nu. Snart blir det väl ordning på torpet igen, får vi hoppas. Skola och korttids blir det väl antagligen inte den här veckan heller, men det är ju bara att gilla läget och hoppas allt snart blir bra.

♥ Kram ♥

10 kommentarer:

Bellan sa...

Fy vilken oro för er!!! Hoppas du klarar att lägga oron åt sidan så länge (lättare sagt än gjort :/ ) tills de undersökt henne färdigt. Vi får hålla tummarna för att det är sviter efter penicillinet iaf...

Stora varma kramar till er alla i familjen ♥ ♥ ♥
//Bellan

Tina sa...

Men vännen så oroligt för er, jättetufft. Jag önskar och hoppas det bästa så klart, skickar massa tankar och kramar till er. Skönt att de har henne under "kontroll" och inte släpper nåt. Kramar i massor från mig.

Helene sa...

Det kliar i mina fingrar att skriva alla tänkbara orsaker till det här, det är ju liksom mitt ämne med neurologiska sjukdomar. Men jag får inte och ska inte det.
Att det skulle vara en läkemedelsbiverkning har jag inte trott på hela tiden men samtidigt är det ju du som mamma som har magkänslan och den är oftast mer rätt än aldrig så mkt erferenhet av olika sjukdomstillstånd.
Ta en dag i taget, se det som positivt att ni får hjälp och att allt blir undersökt. Undersökningarna går bra, det är inga farligheter, hon blir sövd så det kommer gå bra. Ta inte ut det värsta i förskott, det är sällan det värsta (så mkt kan jag iaf säga utifrån min 27åriga erfarenhet) Och det finns mediciner och bra hjälp till allt. Puss &Kram. <3

Susanne sa...

Oj vilken oro ni måste känna. Det räcker som det är för er och Sandra tycker jag.

Hoppas hoppas på det bästa!

Kramar om!
/Susanne

Anonym sa...

Tänker på Er! Sandra har fixat detta galant, så duktig hon har varit att klara av att vara utanför sina rutiner. Håller tummarna att det inte är något allvarligt. Styrkekramar från Marie-Emilly

Anonym sa...

Hej
Känner du igen mig Mariam från må bra. Blev så glad när jag hittade din blogg, men ledsen när jag läste att Sandra är sjuk.Men du så som hon mår mådde jag med och de testade mig för ms och sa faktiskt att det var det men icke ,det var neuroborelia.Det kan inte skada att fråga om det kan vara det. Sådant ser de också i ryggmärgsprov.
Många kramar Mariam

Suzan sa...

Men då :/ kram

Photo by Maria sa...

Usch, stackars Sandra och er är det ju med synd om.. Hoppas de hittar orsaken så att det kanske kan medicineras och att hon blir bättre..

Kram Mia

Maritha sa...

Så mycket oror ni har för Sandra just nu och jag hoppas innerligt att ni snart får ett svar på vad som är fel!

Varmaste kramar Maritha

Roffes blogg sa...

Ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Är här och kollar lite. Det känns lite som att vi sitter i samma båt. Skönt att dom tar tag i saker alla fall när det gäller Sandra.
I morrn ska vi till vårdcentralen och då jävlar! (förlåt uttrycket) så ska jag sätta fart på det hela. Hoppas jag alla fall. Läkaren vi ska träffa är inte direkt den bästa jag vet....
Men alla fall.... Kram på dej och Sandra <3