Slutjobbat

Jag har sagt ifrån mig mitt timvikariat, tyvärr. Alltså jag kommer sakna det jättemycket! Trivdes så himla bra på dom fina avdelningar jag var på. Men jag har aldrig varit så mycket sjuk som jag var när jag jobbade, och eftersom vi ska försöka undvika smittor i den mån det går för Sandras del framöver så får det bli så helt enkelt.

Dessutom tjänade jag nästan ingenting på att jobba eftersom min skatt blev för hög… Å andra sidan jobbade jag inte främst för inkomstens skull, utan för att jag behövde komma ut och göra lite eget, och för att jag tyckte det var så roligt. Men min tid kommer, så småningom :)

En del tycker säkert att vi anpassar oss för mycket efter Sandra och låter hennes behov styra vårt liv. Ja, det gör vi, men inte för att skämma bort henne, utan för att vi måste. Alternativet är inte att rekommendera! Ju mer vi anpassar, desto bättre funkar hon. Ju bättre hon funkar, desto lättare är det. Ju lättare det är, desto bättre mår alla, vilket är det viktigaste.

Nåja, det är som det är och vi är glada ändå :) När Sandra kom hem igår var hon ganska trött, och även om humöret var okay med bara lite smågnäll så satt tröttheten i hela kvällen. Men nu är det ju bara fredagen kvar och sen lite tid att komma igen på under helgen.

Vi har inga planer och det är nog bra. På måndag ska jag köra henne till korttids och hon kommer att vara där till på onsdag då det är skola igen innan hon kommer hem. Det innebär en ledig Valborg för Göran och mig, och kanske går vi och tittar på majelden. Inte för att vi är så värst intresserade, egentligen, utan mer för att vi kan. Och för att det var en evighet sen (typ 15 år, eller nåt) som vi kunde, liksom :)

Nu till nåt helt annat. Vi har ju haft tur som har en toppenbra skola till Sandra, iaf sen hon bytte skola. Så ser det inte ut för alla. Skrämmande många barn med npf har det jättetufft i skolan, med personal som inte alls förstår deras svårigheter eller har förmågan att hjälpa barnen. Jag känner flera som kämpar och kämpar där barnen inte orkar utan blir hemmasittare och/eller får depressioner. Och inget görs.

Mamma Zoffe, med bloggen MeusOhana har tillsammans med andra drivande mammor dragit igång ett projekt för att hjälpa dessa fina ungar. Vill du stötta projektet så gå in på ”Kung över livet” på Facebook och gilla sidan.

Här kan ni läsa ännu ett inlägg om hur viktigt det är med rätt förståelse och pedagogik och hur lätt det kan gå åt fel håll. Det räcker med en oförstående rektor.

Trevlig helg!

♥ Kram ♥