fredag 6 april 2012

Oroligt

Jag tänkte ju inte skriva en massa oro och tjat, utan återkomma när det liksom fanns nåt vettigt att berätta. Men det är lättare sagt än gjort att inte oroa sig i förväg. Jag har väl stängt av lite, men det svider i magen mest hela tiden, även fast jag försöker fokusera på här och nu, och tänka mig ett positivt besked på tisdag. Jag behöver få ut lite oro.

Dum som man är, så har jag googlat på MS och undrar om det verkligen skulle kunna vara nåt annat. Det stämmer för bra… Usch, man känner sig ganska liten och ensam nu. Göran och jag pratar ju med varandra när vi kan, men det är inte helt enkelt när vi har Sandra nära oss mest hela tiden. Vi vill ju inte prata om våran oro när hon hör…


För några veckor sen var epilepsi vår största oro och det värsta som kunde hända. Sen kom dom här symptomen, och då var cancer det som oroade mest, även om vi insåg att det inte behövde vara så illa. Nu är det kanske ännu värre, och det känns hemskt. MS är obotligt.

Vi har ju egentligen ”bara” att vänta och hoppas, men fy sjutton så jobbigt det är nu! Autism känns som en flugskit i jämförelse. Snälla hjälp oss att hålla tummarna!


Nåja, lite annat händer ju trots allt, även om det känns som att hela världen står still. Sandra mår okay, men känner lite i händer och ben fortfarande, är lite ostadig och yr och behöver hjälp att gå ibland.

Men hon är nu utskriven från avdelningen och mår ju betydligt bättre än för några dagar sen. Igår var vi ute i solen en stund och Sandra blåste såpbubblor. Annars blir det mest att sitta i soffan och se film.


Och Göran har blivit förkyld, så vi fortsätter helt enkelt i samma spår här… Han är ju den som har klarat sig bäst, men det enda som känns viktigt nu är att Sandra klarar sig, för hon har definitivt haft nog för länge sen!

Om vår släkt läser min blogg så kan dom skämmas som inte hör av sig! Läser dom inte, så vet dom ju inget om vad vi, och Sandra, går igenom… Å andra sidan kan dom skämmas ändå, över att dom inte ens är tillräckligt intresserade av oss att dom orkar läsa min blogg, eller skicka ett sms och fråga hur vi mår. Jag berättar nämligen inte för folk som inte visar intresse.


Men igår kom det lite post till Sandra, hon fick en teckning och lite godis av vår fina vän Agneta. Hon blev så glad, tack gulliga Agneta!


Ha nu en fortsatt skön helg!

♥ Kram ♥

7 kommentarer:

Mamma Z sa...

Håller tummarna såååå för er, ovissheten är jobbig och klart man funderar..

Bamsekramen såhär på morgonkvisten! Och tur att det FINNS folk runt om er som visar omtanke!!

Mamman sa...

Ovissheten är jättejobbig. Jag kommer så väl ihåg när min Olivia var 6 mån och BVC konstaterade att hennes huvud växt för fort. Jag gick hem och googlade och fick en chock.

Sedan följde remiss till barnläkare, remiss till ultraljud, remiss till datatomografi och efter det fick jag beskedet att de inte kunde se några tumörer i hjärnan. Då hade jag under ett par veckors tid levt i en oro som jag inte önskar någon annan.

Det är oundvikligt att man funderar och oroar sig. Försök ventilera dig så mycket du kan för det hjälper.

Stor varm kram till dig och din familj!

Susanne sa...

Vem skulle inte känna en massa oro i ert situation.
Jag vet precis hur det kan kännas av egen erfarenhet.
Tråkigt med släkt som aldrig hör av sig. Men jag får en känsla av at det är lika bra som det är.

Tänker på er och håller tummar och tår att det är övergående och att man hittar en bra förklaring till Sandras symptom.

Kramar om!!!
/Susanne

Tina sa...

Tänker såååå mycket på er och håller tummar och tankar på det bästa. Hoppas vi kan ses sen en sväng när allt lugnat sig, för det GÖR det ! Kramar i kubik, Tina

Maritha sa...

Vad jag lider med er.........så mycket oro innan ni får veta! Håller alla tummar och tår goa vännen <3. Kram Maritha

Annelie L sa...

Jag skulle vilja blåsa upp en stor bubbla och placera er inne i den ett par dagar, inne i den skulle ni slippa all oro, all trötthet och alla sjukdomar...där skulle ni bara få må bra och njuta av dagarna som går och av varandra.
Åh vad jag önskar att det kunde vara möjligt.
Kramar om er och hoppas att er helg blir lugn i alla fall.
Kram Annelie

Anonym sa...

Skulle vara mer förvånad om Ni inte var oroliga. Ens barn är ju det käresta man har. Känns orättvist att Ni som redan har så mycket ska behöva få mer att oroa Er för. Det har ju varit så bra med Sandra(när hon var liten var det ju mer trötthet, kräks, utbrott) Kunde Ni inte fått haft det så bra som det var innan detta kom. Håller tummarna att det inte är något allvarligt. Styrkekramar till hela familjen/Marie-Emilly