Närvaro och ansvar

Sandra tittar väldigt mycket på en av sina ”skola-filmer” just nu. Det är en av filmerna från första skolan, en särskola, och den tittar hon på om och om igen. På den tiden visste vi inte så mycket om vare sej Sandra eller autism, så jag ser en hel del som hade behövt vara annorlunda. Ni som följt bloggen vet att Sandra bytte skola sen, till en träningsskola för elever med autism, eftersom den första inte fungerade.

Det är inte alls konstigt att Sandra hade både låsningar och utbrott flera gånger om dagarna, och dessutom däckade helt var och varannan vecka. Jag tycker det är lite jobbigt att se filmerna från när Sandra var liten, då vi gjorde så mycket fel. Eller vi gjorde ju så gott vi kunde, men idag ser jag ju hur fel det var.

På den skola-film som Sandra vill se hela tiden, är det så tydligt hur utbrotten och oron framkallas vid flera tillfällen. Omedvetet, förstås. Det saknas kunskap, och något som jag ifrågasatte redan på den tiden, att dom skulle ”se” Sandra. Inte en grupp elever…

Vid ett tillfälle i filmen ska dom gå ut på rast, och läraren hjälper Sandra klä på sig. Sandras stress ökade för varje klädesplagg och tillslut brister det ju.

När läraren befaller Sandra som om hon vore en hund som ska lyda (i tron om att det måste vara korta raka kommandon, förstås, så det handlar inte om någon illvilja) och upprepar samma ord om och om igen, utan att lyssna på vad Sandra svarar, så är det ju liksom dömt att misslyckas.

Läraren - Halsduk!

Sandra - Inte ha vantar.

Halsduk!

Inte ha vantar!!!

Halsduk!

Inte ha…!!!

JO! Halsduk! Annars fryser Sandra om halsen.

Sätter på Sandra halsduken, och säger med sån där ”berömma sin hund-röst”

Braa! Vad du är duktig! Eller ”dutti” snarare än duktig...

Samma procedur med jacka och stövlar.

Läraren fortsätter - Mössa och vantar!

Sandra - Sitta i fickan vantar (skrik o gråt)

Mössa!

Sitta i fickan vantar (tappar nästan andan)

Mössa!

Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar….

Mössa!

Sitta i fickan vantar…

Läraren får tillslut på mössan och säger med den där ”berömma sin hund-rösten”

Braa! Vad du är dutti!

Sandra - Sitta i fickan vantar…

Läraren - Vantar!

Sitta i fickan vantar (hoppar och skriker) sitta i fickan vantar…

Vantar!

Sitta i fickan vantar…

Annars fryser Sandra om handen.

Sitta i fickan vantar Sitta i fickan vantar…

Ska du ha dom i fickan då?

Sandra blir lugn direkt.

Då får Sandra sätta på vantarna sen.

Nu går det ju inte att få med tonfallet i lärarens röst här, men den förstärker det där att ”du ska lyda” och det låter faktiskt som om det är en hund hon tränar. Jag får liksom rysningar.

Det var inte lärarnas fel att det inte fungerade, mer än att dom kanske skulle krävt hjälp istället för att bara skylla Sandras humör på hennes autism... (Och ibland kanske använt lite sunt förnuft och faktiskt bara lyssnat på henne). Vi såg till att det kom dit en person från ett ställe som på den tiden hette ”Autismcentrum” inom Habiliteringen.

Men inte ens av pedagogerna på Autismcentrum fick lärarna rätt verktyg. Ingen visste hur vi skulle få Sandra att må bra i skolan, och hur hennes utbrott skulle minskas. Så lärarna gjorde så gott dom kunde, jag vill inte klandra någon!

Hur skulle läraren fått på Sandra kläderna utan alla utbrott då? Jo, genom väl förberedda och tydliga rutiner, och bra planering. Upp-strukturerat, avskilt, och tydligt. Samma procedur varje gång. Kläder framme i rätt ordning. Och en lärare som bara hjälper till med det som Sandra inte fysiskt kan själv. Som med is i magen håller sig borta (inom hörhåll) tills fysisk hjälp behövs. Som låter Sandra vara ifred tills hon är redo, även om det tar tid. För det kommer ändå gå fortare än om man går dit och tjatar.

I en annan sekvens så har Sandra gymnastik, tillsammans med övriga elever, även om det var en liten klass. Många jättejobbiga intryck för Sandra, och hon hade vid några tillfällen enskild träning med gymnastikläraren. Just dom tillfällena var ganska bra, i det stora hela. Vid ett tillfälle när Sandra var i gruppen, så skulle läraren antagligen, av någon anledning, visa på filmen att Sandra kunde klättra på ribbstolen. Det hade väl varit ok om det nu var så att hon behärskade det…

Sandra står någon pinne upp och klamrar sig fast samtidigt som hon ropar på hjälp! Hon säger alltså ”Hjälp” på filmen! Vad gör läraren? Jo, hon står bredvid och pushar Sandra ”Ta upp handen då, upp med handen” För att få Sandra att kättra på den där jävla ribbstolen. Varför då?? Varför inte bara lyssna på Sandra och hjälpa henne att klättra ner istället? Sånt tycker jag faktiskt inte att man behöver vara specialpedagog för att fatta!

Sen kunde dom ha övningar i att be om hjälp när dom satt i bänken med olika material… Men ska man lära Sandra att be om hjälp (vilket hon fortfarande inte behärskar) så måste man väl uppmuntra dom tillfällen då det händer i verkliga livet. Om Sandra ber om hjälp för att hon behöver hjälp så fattar väl vilken människa som helst att man hjälper henne?! Hon kopplar ju inte ihop det pedagogiska materialet i bänken på en tisdag med att hon kan be någon om hjälp när hon är i nöd på en fredag?! Särskilt inte om det inte är någon som lyssnar när hon ber… Suck.

Att kunna be om hjälp är förövrigt en mycket viktigare egenskap att lära sig än att kunna klättra. Inte en enda gång har hon behövt kunna klättra i en ribbstol sen skolan slutade.

Men jag är så tacksam över dom filmer vi har från båda skolorna. Dels älskar Sandra att titta på dom, och dom hjälper henne att komma ihåg. Jag måste tillägga att hon själv har trivts överallt med alla som har engagerat sig i henne, även på dom ställen där o-anpassningarna orsakade att hon inte mådde bra.

Filmerna hjälper oss att göra rätt, och förstå vad som blev fel och varför. Det har vi nyttan av idag, även om det känns jobbigt att se dom uppenbara fel som gjordes. Som inte var uppenbara då, förstås, för ingen gjorde fel med flit.

Summa summarum dock. Under alla år, på alla verksamheter och med alla ansvariga runt Sandra, så syns det tydligt när det har funkat, och när det inte har det. På dom ställen det har fungerat (bl.a. skola nr 2) så har man utgått från Sandras behov och tagit ansvar som personal. När det inte har fungerat så har man utgått från personalens behov och lagt ansvaret för Sandras mående på Sandra själv. En mycket viktig skillnad att ha i åtanke för alla som jobbar med personer som är beroende av andra.

.