Batteriladdningar och utredningar

Det tog en bra stund för Sandra att vakna till liv igår. Men efter en stund med film klarade hon av toa- och badrutinerna som vi skippade kvällen före, och efter det fick hon i sig sin frukost. Sen var hon ganska pigg under dagens lopp och vi märkte inga konstigheter med händer och fötter. Det kan iofs komma och gå i en period, så vi ropar inte hej än.

Kvällen slutade lite olyckligt med en klämd tumme och krokodiltårar, men det var ingen större fara utan gick nog över innan tårarna tog slut. Man blir lite orolig innan man ser att alla ben är hela, dock, för damen kan drämma igen dörrarna rätt bra ibland. Då har en liten tumme inte mycket att stå emot. Men det gick bra, som väl är :)

Josse undrar om det i Sandras händer kan bero på oro. Vi vet inte vad det beror på, men symptomen är fler än att händerna eventuellt domnar (om dom nu gör det) så vi tror mer på att det blir kortslutning i hjärnan pga överbelastning. Men vi vet inte, som sagt. Den som vill veta hur det har varit när hon har blivit dålig kan läsa om det i bloggen. Det börjar i april 2011 och pågår ett par månader. Andra gången börjar det den 27 mars 2012, och avslutas med positiva svar på utredningarna den 23 april. Efter det har symptomen vänt innan det har gått så långt, och det är vi otroligt tacksamma för.

Josse undrar också hur vi upptäckte på Sandra att det behövdes en utredning. Jag märkte att det var nåt som inte riktigt stämde ganska tidigt, innan Sandra fyllde ett år. Jag minns att jag sa till Göran ”Det är iallafall inte autism, för vi får ju kontakt med henne” Mina enda erfarenheter av autism då, var Rain Man.

Eftersom Sandra var sen i utvecklingen så utreddes hon tillslut och fick diagnosen lätt utvecklingsstörd vid tre års ålder, har jag för mig. På BVC ansåg dom hela tiden att det var morsan som oroade sig i onödan, och understimulerade henne…

Men ganska snart efter den första diagnosen kändes det ändå inte som vi hade hittat rätt, och jag kände mig aldrig riktigt ”hemma” när vi hade föräldraträffar. När Sandra var fem år såg Göran och jag ett program på tv, om en pojke som hade autism. Vi bara tittade på varandra och kände att vi hade hittat rätt. När hon var 6 år fick hon diagnosen.

Jag önskar er en fortsatt skön helg!

.