Gårdagen
var lugn och Sandra mår bra fortfarande. T.o.m. jag kunde vara ute en liten
stund i solen medan Göran höll sig på avstånd. Ja, det är ju lugnast för Sandra
om vi är en i taget nära henne.
Idag är
det DV och korttids igen, och lite ledigt för Göran och mig. Vi har inga större
planer mer än lite små ärenden att klara av. Göran åker och handlar när Sandra
har kommit iväg, och jag ska väl passa på att dammsuga undertiden.
Förra
veckan kom veckolapparna som finaste Mona har fixat åt mig, så dom ska jag
stryka fast på Sandras nya korttids-klädpåsar. Om nån missat det så finns en
förklaring HÄR.
Tidsomställningen
har vi inte haft några bekymmer med än, men det kommer kanske i veckan. Sandra
har ju varit lite trött på kvällarna ett tag så det var liksom ingen större nackdel
att hon kom i säng en timme tidigare än hon är van. Och än så länge har hon
vaknat i tid ändå, kanske märker vi inte så mycket av omställningen den här
gången.
Jag har
nog alltid varit ganska ödmjuk och kunnat förstå andras perspektiv, men visst
har jag haft åsikter om saker innan jag fick erfarenheter som fick mig att inse
att saker ser olika ut för olika individer. Tidsomställningen är en sån grej.
Jag har
liksom aldrig bekymrat mig över sånt som en timmes mer sömn hit eller mindre
sömn dit. Det ordnar sig liksom. Man är lite extra trött ett par dar, kanske,
sen är man inne i samma rytm igen. Men, nu har jag ju sett konsekvenserna så nu
förstår jag varför en del alltid klagar över tidsomställningen.
Inte för
att jag klagar på den, men jag gillar den inte. Det gjorde jag väl inte förut
heller, men då brydde jag mig inte. Vi har inte så stora bekymmer men alla
ändringar i sovtiderna påverkar Sandras ork och humör väldigt mycket. Och det
är ju, som ni vet, en enorm skillnad på en utvilad och glad tjej och motsatsen.
Men för
oss är det inte värre än nån veckas svacka, kanske. Det är mer ett litet
orosmoment bland andra, som kan bli för mycket om det kommer vid fel tillfälle.
Däremot finns det dom som verkligen påverkas och det har jag förstått sen
Sandra kom in i bilden och lärde mig massor om livet. Bara dom som måste ta
mediciner i rätt tider, t.ex. Och dom som har jättesvårt för förändringar.
Det där
med förändringar har jag också blivit mer ödmjuk inför sen Sandra föddes.
Eller, iaf sen hon fick sin diagnos. Jag personligen, och dom flesta tror jag,
gillar ju förändringar och lite nyheter då och då. Men sen jag har lärt mig om
autism, och särskilt när jag har läst självbiografier av personer med Asperger,
så kan jag tycka att vissa förändringar som sker ”bara för att förändra” är
onödiga.
Som att
förpackningar ska byta färg och form för att förnya, t.ex. Sandra fixar sånt,
men en del har det verkligen jobbigt och klarar kanske inte av det alls. Att en
medicin plötsligt ser ut på ett nytt sätt (vilket ju är vanligt nu) kan
innebära att en person som har svårt för förändringar inte klarar att ta sin
medicin längre. Det ställer till det så mycket för en del människor att jag
tycker vi som klarar det kan ”stå ut” istället. Vi kan ju förändra saker som
inte påverkar nån annan, för att få våra behov tillgodosedda.
(Tips - Vill man inte att medicinen ska bytas ut, säg till läkaren att skriva det på receptet så slipper man själv betala för att få behålla den vanliga sorten)
Det
handlar om hänsyn, tycker jag. Även om man själv inte förstår en annan persons
oro så kan man respektera den. Jag kom att tänka på när Sandra och jag skulle
hälsa på mina föräldrar för ett antal år sen. Sandra klarar inte dukar, hon
kräks nästan om det ligger en duk på bordet.
Varje gång
vi kom till mina föräldrar så låg det en duk på bordet. Varje gång kväljde
Sandra och blev arg/orolig, och varje gång tog jag bort duken och bad att
Sandra skulle slippa den.
Mamma sa
att bordet var så fult att det ville vi inte se… Och jag sa att vi bryr oss
inte ett dugg om hur bordet ser ut, men Sandra mår dåligt av duken så den vill
vi slippa se. Då säger mamma ”Ni är här så sällan så ni kan gott stå ut med att
det ligger en duk på mitt bord”
Jag tänkte
att om inte ens Sandras egen mormor klarar att sätta sig in i vad det
egentligen handlar om, och hur dåligt Sandra faktiskt mår av dukar, utan tror
att det bara handlar om en ”fix idé” hur svårt ska det då inte vara för andra,
som inte har en person med autism i sin direkta närhet?..
Jag är
väldigt ledsen över att vår lilla släkt aldrig har förstått, eller ens försökt
förstå. Inte visat nåt intresse alls av att vilja lära sig. Men det är inget
jag kan påverka och nu är kontakten bruten med dom få som finns kvar i livet.
Lika bra det, för jag kan ju inte förändra andra människor så det får ju vara
deras egna val.
Jaha, jag
har nog tappat tråden några gånger i det här inlägget känns det som. Jag
skriver utan att tänka ibland och börjar med en sak som leder till nästa och så
hamnar jag nån helt annanstans än där jag var från början. Men det blev ju ett
inlägg iaf, för egentligen hade jag ju inget att skriva om idag.
Fler foton finns på Amatörfotografen, gå in på fb och gilla sidan, vettja :) |
Jag önskar
er en fin vecka!
.