Igår var
det en bättre dag. Gråten är nära mest hela tiden, men damen var piggare och
klarade lite mer krav. Då menar jag krav som att vi är nära, t.ex. Vi pusslade
t.o.m. lite, som omväxling till klippandet.
Ju närmare
kvällen vi kom, desto närmare var det till tårarna. Men det gick ganska bra
ändå, och natten var lugn. Idag ser det ut som damen har en blåtira efter allt
gråtande. L Jag
hoppas verkligen att vi inte behöver visa upp ögat, utan att det går över av
sig själv, men hon har nog ont. Det är svårt att veta om tårarna beror på
längtan till imorgon eller faktiskt ont i ögat.
Det är
inte bara att fråga, liksom. Fråga kan man, förstås, men man kan inte lita på
svaret. Jag märker iaf på henne att hon besväras av ögat, och det känns ju
inget vidare, faktiskt. Man går inte till vc för nöjes skull, även om Sandra
brukar klara det bra.
Nåja, vi
avvaktar och ser. Några tårar har vi hunnit med idag med och Sandra vill helst
att det ska vara kväll redan. Det första hon frågade i morse var när det är
dags att duscha, och det tillhör ju kvällsrutinerna. Jag gissar att hon vill få
dagen överstökad så det blir måndag istället. ♥
Ha en skön
söndag!
P.S. Gå in
och gilla Neurobloggarna på Facebook om du inte redan har gjort det. Den här
veckan handlar det om ”Föräldrabemötande” och det finns en hel del spännande
att läsa där. Och hjälp oss att sprida insikt om npf genom att dela sidan med
era vänner. Tack för hjälpen!
.
1 kommentar:
Hoppas ögat ger sig av sig självt så ni slipper besöka VC pga det .. :/
Ja tänk att längta så till måndag, stackars Sandra <3
Ha det bäst!
kram
Skicka en kommentar