torsdag 13 mars 2014

Tröttheter och tacksamheter

Det var en trött tjej som kom hem, och somnade i soffan, igår. Nu är hon tillbaks till soffan efter en ganska lugn natt. Ett utbrott blev det när hon vaknade och sa att hon inte mådde bra och sen blev arg för att det inte var morgon. Men det gick ganska fort över och hon somnade om sen.


Vi får väl se under dagens lopp om det är trötthet eller nån sjuka. Jane och jag ska på möte på korttids, eller DV snarare, så jag hoppas att Göran får det någorlunda lugnt tills jag är tillbaks. Inte för att han inte klarar att vara själv med Sandra, utan för att det nästan krävs två när hon är på det humöret. Alltså för trött för att orka och för pigg för att sova. Då är det inte roligt för nån…

Men det handlar ju bara om förmiddagen, så det ska nog gå bra. Sen hade vi planerat att inskola Jane på kvällsrutinerna, fast det får nog bli en annan gång. Det är ju ingen riktig ordning på rutinerna när Sandra inte har orken.


Igår var det möte med bästaste assistansbolaget och jag känner mig återigen så tacksam över allt som fungerar så bra runt Sandra. Alla fina människor som har valt rätt jobb.

Man blir så glad när man räknas. Vi är inte så vana vid det. Jag menar, Sandras svårigheter gör det oftast omöjligt för oss/henne att delta i ”vad som helst som erbjuds” och det är väldigt få gånger som vi känner att ”alla” även betyder Sandra.

Nu menar jag förstås inte den anpassade verksamheten hon har där allt är tillrättalagt efter Sandras behov väldigt, väldigt fint. Jag menar mer ”över lag” för Sandra ”passar inte in” i det som finns. Antingen krävs det specialanpassningar, eller så står hon utanför.


Ni som följt min blogg kanske minns när Sandra slutade skolan och jag skrev ett inläggom det. Den enorma känslan när vi var på den första gemensamma aktiviteten i den nya skolan, och den var anpassad så vi kunde vara med. Jag tror inte man kan förstå det om man inte har upplevt saknaden.

Att genom alla år (innan skolbytet) få avstå allt som ”alla andra” deltog i. Välkomna hit och dit. Sommarkul för alla barn, utflykt för alla elever, kalas för alla på dagis, träffar hit och roligheter dit… Inte ens den anpassade bion för alla i ”autism-föreningen” var anpassad så Sandra klarade att vara med.

Det har liksom alltid varit ”för alla utom Sandra” Så att byta till en skola där Sandra räknades betydde så klart väldigt mycket. Och att assistansbolaget alltid har fått oss att känna oss viktiga, utan jämförelse. Dom är väldigt proffsiga på att lyfta.

Dom har anpassat fikastunder och träffar och alltid tagit hänsyn till Sandras behov. Vi har alltid känt att just Sandra är viktig när vi har pratat med dom. Oavsett svårigheter, lättheter, anpassningar och andras behov så har Sandra alltid varit viktig.

Tack Svensk Personlig Assistans för att ni finns!



.

2 kommentarer:

Tina sa...

Är också tacksam att dom finns, har haft en stor inverkan på vår livskvalité . Hoppas Sandra piggar på sig, kramar

Photo by Maria sa...

Hoppas att inte Sandra blivit sjuk och att mötet gick bra..

Kram Mia