fredag 10 oktober 2014

Möteslösningar och tacksamheter

Det lugnade sig lite här, natten mot igår, så jag kunde gå och lägga mig vid halv fyra. Skönt med ett par timmars sömn och lite piggare igen efter morronkaffet. Strax efter sex var det full fart igen med kräkattackerna. Sandra bäddade jag ner i soffan, så jag slapp springa upp och ner för trappan varje gång hon behövde hjälp.

När Göran vaknade bestämde vi att han fick ta mötet. Det är inte lätt för nån att vara själv med Sandra när hon är sjuk, men hon accepterar mig bättre när hon behöver kräkas. Och det underlättar ju att inte bråka i onödan med henne just då.

Visserligen brukar hon fastna hur man än gör, och vilja ha hjälp av den som inte är där, men, som sagt, det funkar lite bättre med mig eftersom hon är mest van vid det. Just när det gäller hjälp att kräkas, alltså. Vi hjälps ju åt, men vissa saker funkar bäst att samma gör varje gång.


Vi blev förstås besvikna båda två över att vi inte kunde åka på mötet som planerat men besvikelser går snabbt över i att lösa problemet. Problemlösning är ju vardag här, om man säger så ;) Sen är reservplanerna inte optimala, men det betyder ju inte att dom är dåliga.

Vi försökte gå igenom alla papper en gång till, mellan kräkattackerna, så Göran kände att han hade full koll, sen åkte han på mötet och jag var hemma. Det gick bra och läkaren är duktig på att formulera sig, så jag är inte särskilt orolig över det där, faktiskt. Så här i efterhand undrar jag varför jag tyckte det var nåt att ens bli besviken över, men det blir väl så när man har laddat och var så inställd på det.

Som sagt så var det en ganska kortvarig känsla och när Göran hade åkt så började jag fokusera på nästa möte. Eller ett av kommande möten iallafall, det som är mest akut. Vi har dock inte fått några tider för mer än ett möte till än, så vi vet inte i vilken ordning dom kommer bli.


Men det gick i ett här medan Göran var iväg, så det blev ju inte jättemycket tid till mötestankar, förstås. Sandra kräktes mycket, och hann knappt inte somna mellan attackerna. När hon är sjuk blir det väldigt mycket låsningar och utbrott också, vilket tär på krafterna. Både hennes och mina.

Frampå eftermiddagen, dom stunderna när Sandra somnade till, hade jag tunga ögonlock, kan jag säga. Men vilken tur att vi är två, så vi kan turas om lite. Jag fick första sov-passet igår kväll, och sen slutade kräkattackerna innan jag behövde ta över, så mitt sov-pass blev 12 timmar! Idag är jag helt mosig i huvet, utifall jag skriver lite osammanhängande här ;)


Jag är väldigt tacksam över att våra vak-nätter kommer vid enstaka tillfällen numera, och väldigt sällan flera på raken. Jag har vänner, särskilt en, som inte har sovit en hel natt på flera, flera år. Knappt sovit alls, faktiskt. Hon klagar aldrig och är en av dom positivaste människor jag känner.

Så mina enstaka vak-nätter är liksom bagateller, och jag tycker faktiskt inte ens att dom är särskilt jobbiga. Jag har att jämföra med, då vi hanterade trött-sjuka var och varannan vecka när Sandra var liten. Då förknippade hon bunken med hur hon mådde, så varje gång jag kom med den blev hon arg och slog iväg den. Inte jätteskoj med innehåll flera gånger per natt. Allt är relativt, men man lär sig att vara tacksam över det som funkar.

Ta vara på dagen ♥

.

3 kommentarer:

Annelie L sa...

Det gick visst iväg en kommentar innan jag ens var färdig �� Hoppas nu ni får en lugn helg utan mera sjukor Och att er egna helg där efter innehåller något mysigt för paret Gustafsson. Håller tummarna för att läkarens intyg blir precis så bra som ni vill att det ska vara.
Kram och ta vara på varandra.

Anonym sa...

Å vad jobbigt med alla möten och stridande. Skulle vilja vara där och strida med er.
Kramar från Marielle!

H sa...

Hej Nina <3
Du behöver inte läsa min blogg. Det här inlägget är som en manual över hur det funkar i praktiken. Den ena meningen efter den andra, problemlösning check, fokusering check, se det positiva check, tacksamhet check!
Du är bäst. Kram /Helene