Det
lugnade sig lite här, natten mot igår, så jag kunde gå och lägga mig vid halv
fyra. Skönt med ett par timmars sömn och lite piggare igen efter morronkaffet. Strax
efter sex var det full fart igen med kräkattackerna. Sandra bäddade jag ner i
soffan, så jag slapp springa upp och ner för trappan varje gång hon behövde
hjälp.
När Göran
vaknade bestämde vi att han fick ta mötet. Det är inte lätt för nån att vara
själv med Sandra när hon är sjuk, men hon accepterar mig bättre när hon behöver
kräkas. Och det underlättar ju att inte bråka i onödan med henne just då.
Visserligen
brukar hon fastna hur man än gör, och vilja ha hjälp av den som inte är där,
men, som sagt, det funkar lite bättre med mig eftersom hon är mest van vid det.
Just när det gäller hjälp att kräkas, alltså. Vi hjälps ju åt, men vissa saker
funkar bäst att samma gör varje gång.
Vi blev
förstås besvikna båda två över att vi inte kunde åka på mötet som planerat men
besvikelser går snabbt över i att lösa problemet. Problemlösning är ju vardag
här, om man säger så ;) Sen är reservplanerna inte optimala, men det betyder ju
inte att dom är dåliga.
Vi
försökte gå igenom alla papper en gång till, mellan kräkattackerna, så Göran kände
att han hade full koll, sen åkte han på mötet och jag var hemma. Det gick bra
och läkaren är duktig på att formulera sig, så jag är inte särskilt orolig över
det där, faktiskt. Så här i efterhand undrar jag varför jag tyckte det var nåt
att ens bli besviken över, men det blir väl så när man har laddat och var så
inställd på det.
Som sagt
så var det en ganska kortvarig känsla och när Göran hade åkt så började jag
fokusera på nästa möte. Eller ett av kommande möten iallafall, det som är mest
akut. Vi har dock inte fått några tider för mer än ett möte till än, så vi vet
inte i vilken ordning dom kommer bli.
Men det
gick i ett här medan Göran var iväg, så det blev ju inte jättemycket tid till
mötestankar, förstås. Sandra kräktes mycket, och hann knappt inte somna mellan
attackerna. När hon är sjuk blir det väldigt mycket låsningar och utbrott
också, vilket tär på krafterna. Både hennes och mina.
Frampå
eftermiddagen, dom stunderna när Sandra somnade till, hade jag tunga ögonlock,
kan jag säga. Men vilken tur att vi är två, så vi kan turas om lite. Jag fick
första sov-passet igår kväll, och sen slutade kräkattackerna innan jag behövde
ta över, så mitt sov-pass blev 12 timmar! Idag är jag helt mosig i huvet,
utifall jag skriver lite osammanhängande här ;)
Jag är
väldigt tacksam över att våra vak-nätter kommer vid enstaka tillfällen numera,
och väldigt sällan flera på raken. Jag har vänner, särskilt en, som inte har
sovit en hel natt på flera, flera år. Knappt sovit alls, faktiskt. Hon klagar
aldrig och är en av dom positivaste människor jag känner.
Så mina
enstaka vak-nätter är liksom bagateller, och jag tycker faktiskt inte ens att
dom är särskilt jobbiga. Jag har att jämföra med, då vi hanterade trött-sjuka
var och varannan vecka när Sandra var liten. Då förknippade hon bunken med hur
hon mådde, så varje gång jag kom med den blev hon arg och slog iväg den. Inte
jätteskoj med innehåll flera gånger per natt. Allt är relativt, men man lär sig
att vara tacksam över det som funkar.
Ta vara på
dagen ♥
.
3 kommentarer:
Det gick visst iväg en kommentar innan jag ens var färdig �� Hoppas nu ni får en lugn helg utan mera sjukor Och att er egna helg där efter innehåller något mysigt för paret Gustafsson. Håller tummarna för att läkarens intyg blir precis så bra som ni vill att det ska vara.
Kram och ta vara på varandra.
Å vad jobbigt med alla möten och stridande. Skulle vilja vara där och strida med er.
Kramar från Marielle!
Hej Nina <3
Du behöver inte läsa min blogg. Det här inlägget är som en manual över hur det funkar i praktiken. Den ena meningen efter den andra, problemlösning check, fokusering check, se det positiva check, tacksamhet check!
Du är bäst. Kram /Helene
Skicka en kommentar