Jag försov
mig i morse, och Sandra vaknade tidigare än hon brukar, så min morronstund med
kaffe och bloggskrivande liksom försvann.
Nu brukar
jag inte ha så mycket att skriva på morgnarna, mer än att sammanställa och
publicera det jag skrivit lite då och då dagen innan, men jag hann inte så
mycket igår heller.
Sen vet
jag inte, men jag får inte till skrivandet riktigt. Jag påbörjade flera inlägg
igår, men raderade det igen. Det är nog lite för mycket boende-oro och framtidstankar
i mitt huvud just nu, och det skulle ju bli lite väl tjatigt att bara skriva om
det helatiden. Inte bara för er, utan för mig med.
Nåja, jag
försöker skriva om lite vardag iallafall. Helgen har hittills gått ganska bra,
men Sandras ork och humör har dalat lite vartefter. Vad det beror på vet vi
inte än, det kan vara allt från en trötthet som kommer ikapp, nån sjuka på gång,
eller bara allmänt uttråkad och en längtan till dv och korttids. Troligtvis det senare, så brukar det nämligen vara.
I morse
blev det tillslut ett mindre utbrott och ingen vidare aptit, för hon vill bara åka bil
med Jane till dv. Det är ju positivt, förstås J Men det kan vara en oro hos henne också,
om det är nån sjuka på gång, så hon förstår att hon inte kommer orka imorgon.
Vi får helt enkelt se hur dagen avlöper här, morgonhumör har vi ju ibland, både
hon och jag…
Göran blev
förkyld igår, så det är ju inte helt omöjligt att Sandra känner sig hängig. Jag
har gjort det också ett par dagar, men det har vänt nu. Det gör oftast det på
mig, och blir inte mer än att jag tror att jag ska bli sjuk. Skönt när det
håller sig på den nivån.
Sandra har
inte varit sjuk (alltså vanligt sjuk, sånt som smittar) sen hon hade det
konstiga för 2,5 år sen, då hon undersöktes ordentligt. Hon har ganska bra
motståndskraft och blir inte ”vanligt sjuk” särskilt ofta, men när hon blir det
brukar det bli ordentligt.
Vi vet
iofs inte hur det är med den saken riktigt, för man ser inte på henne hur hon
mår förrän hon mår så dåligt att det syns… Hon är inte den som erkänner att hon
är lite hängig, nämligen.
Jaja, det
blir som det blir och alltid blir det nåt. Idag ska jag iallafall packa
korttidsväskan så den är klar ifall damen kommer iväg som planerat imorgon, vilket vi
satsar på tills motsatsen gör sig synlig här. Vi får väl se om hon vill vara
med och packa eller hur det hela utvecklar sig. Just nu är hon arg som ett bi
och behöver vara ifred lite med sina klippkataloger och musik.
Jag vet inte
om det här inlägget blev så värst mycket roligare än mitt tjat om oro och
hemifrånflytt. Men det blev iallafall lite annat tjat ;) Stora bloggare brukar
ha frågestunder när dom får lite skrivtorka, men jag har inte så många läsare
så jag är inte säker på att det kommer några frågor, men om ni vill så är det
extra välkommet just nu.
(Gillar ni
mina amatörfoton får ni gärna gå in och gilla min fotosida på fb och gillar ni min blogg får ni gärna sprida den vidare)
Ha en fin
söndag, gott folk!
.
2 kommentarer:
Det jag tänker är att alla förändringar är svåra och att skillnaden mellan helg och vardag är jobbig för så gott som alla med AST (autismspektrumtillstånd).
För en del är helgen jobbig,om man har en bra anpassad verksamhet.För andra är veckan jobbig,om man har en skola/verksamhet man inte vill vara på.
Har även tankar runt det här med andra människor och jag skriver dem här för att det brukar vara intressant höra andras tankar (tycker iaf jag) och har man tur kan man snappa upp ett nytt sätt att tänka som i slutänden ger en lösning på något problem (det har hänt mig flera ggr).Så,jag skriver aldrig för att 'veta bäst' eller liknande eller för att jag inte tror ni gör det allra bästa för Sandra,det vet jag att ni gör.
Det jag tänker är att:
Barn/andra personer som beter sig likt barn (högljudd,plötsliga rörelser,snabba rörelser) är svårast.
Välkända personer går bäst (det kan ta månader-år att bli välkänd).
Överraskningar är jobbiga.
Ni har rest med Sandra och det har varit jobbigt t ex på flygplatser men hon klarade det när hon satt i rullstol,min tanke runt det är att hon kanske kunde ha hjälp av en rullstol om hon måste bo så att risken finns att möta andra eller iofs finns ju den risken så snart man går ut faktiskt.
Sedan vet jag ju inte exakt hur ni bor nu men helt tomt på andra människor runtom är det väl inte?Så det kan vara värt att fundera på hur Sandra klarar det i dagsläget osv.
Om rullstolen funkar för Sandra kanske den går att använda mer,i syfte att göra saker lite enklare (det blir enklare om man t ex kan gå till affären,ta en promenad osv).För mig är hjälpmedel nåt man kan använda i vardagen inte endast när det är krisläge liksom.
Själv kom jag på en sak helt plötsligt (det händer) det sa bara pling liksom.
Har gjort en kontaktlista åt Hanna,där ska vi skriva upp när hon haft kontakt (besök,telefonsamtal) för att jag har märkt att ibland vågar assistenter inte ringa (de tror det stör) och tanken är att listan ska finnas för då ser man om hon pratat med nån dagen innan eller om det var längesen. Vi har visserligen en anteckningsbok med där sånt skrivs upp men den bläddrar man ju inte i så ofta..
När jag fick idén tänkte jag att såna listor borde finnas på alla boenden för att dokumentera de boendes kontakt med omvärlden (samma med duschbilderna för de kan hjälpa även t ex dementa personer).
Det är rätt mycket att dokumentera när man jobbar och om du vill kan jag skicka mina mallar,måste få din epost först för den försvann när jag bytte till ipad.Social dokumentation heter det och är viktigt särskilt när en människa inte kan förmedla sig själv.Då måste liksom de som jobbar hålla koll på t ex måltider,sömn,sjukdom,menstruation,sköta magen,mediciner mm mm.Vi har en 'signeringslista',en anfallslista (pga epilepsi),en städlista och nu tillkommer en kontaktlista.
Nu håller jag alla tummar och tår för att Sandra snart ska kunna flytta hemifrån och få ett bra och anpassat vuxenliv.
Ha en fortsatt bra dag!
Annette
Livet är liksom lite tjatigt vännen <3 Så känner jag med ! Kramar om och hoppas du och Sandra klarar er från baciller .
Skicka en kommentar