Tålamodstestar

Vi sjukar oss lite. Eller, Göran och jag håller oss upprätt och är bara lite hängiga, men Sandra däckade igår. Det märktes ju redan kvällen innan, och hon somnade före sju. Sen hördes inte ett knyst i änglavakten förrän hon började kvickna till igen, igår morse. Halv nio! Ändå var hon jättetrött.

Dock inte så pass att hon hade lust att sova vidare på ett tag, vilket innebar låsningar om precis allt och inget.

Som att hon behöver gå på toa, men inte kommer iväg, t.ex. Vi måste ju alltid bereda vägen åt henne, men när hon är för trött hjälper inte det. Då hjälper ingenting. Det enda vi kan göra är att vänta ut henne, för säger vi nåt så blir det utbrott direkt. Fast när hon är för trött så kan vi vänta hur länge som helst, och tillslut blir det utbrott iallafall.

Och så är det varje gång hon får minsta krav på sig. Allt som görs förutom att vila… Toabesök, dricka, äta, förflytta sig, lägga sig, sätta sig, kräkas och t.o.m. när hon råkar nysa. Skriker ”Jag är hungrig” samtidigt som hon kräks. Vill, vill inte och vill igen. Hjälper mamma ska pappa komma, hjälper pappa duger bara mamma…

Vid vanliga låsningar, som inte sitter så djupt, när Sandra i övrigt mår bra, så kan man väldigt ofta leka bort det. Sjunga, skoja eller ta till nåt gosedjur, det brukar nästan alltid funka. I vanliga fall. Inte när hon är för trött för att orka med sig själv.

Så, vi har tränat tålamod, kan man säga. Tillslut somnade hon i soffan och vi hann äta och duscha J

Hon sov faktiskt mest hela eftermiddagen när hon väl kom till ro. Förutom några mindre utbrott när hon vaknade till och ville kräkas. Konstigt nog verkar energin alltid räcka till utbrotten?!

Jo, jag vet att dom kommer mer när hon är tröttare, och att man inte kan jämföra det med att orka. Men känslan är lite så när det blir låsningar och utbrott. Om hon ändå förstod att hon inte orkar, utan skulle må bättre om hon bara gjorde det hon ska och sen vilade vidare.

Kvällen slutade med tappat tålamod. Jag tror inte någon som inte själv har upplevt det kan ana hur låsningarna tär, och jag veeeeet att det är mänskligt att inte orka göra rätt hela tiden. Men fasen! Det är ju inte Sandras fel, och det gör lika ont varje gång jag inte räcker till. Att bli arg när hon inte kan bättre, det får liksom inte hända!

Jag vet att inget blir bättre av dåligt samvete och jag vet att jag gör så gott jag kan. Jag vet. Men det är fortfarande inte okay. Aldrig. Sandra gör ju också så gott hon kan…

Vi var iallafall inte ovänner när jag stoppade om henne, även om det inte kändes helt bra i mitt hjärta. Men det tog bara några minuter så började hon yla, så jag sprang upp och frågade som jag brukar när hon låter otålig (eftersom hon inte kan ropa på oss) ”Ropade du på mig” Jag såg att hon var påväg att kräkas.

Då kändes det så bra att berömma henne för att hon hade ropat, så jag kunde hjälpa henne. Lilla gumman, hon såg så nöjd ut mellan kräkattackerna ♥

Natten har varit riktigt lugn efter omständigheterna. Ett par gånger har Sandra kräkts, men det gick lugnt till och hon somnade om ganska fort. Nu är hon överflyttad till soffan med en film och hur resten av dagen utvecklar sig återstår att se.

Må så gott, och fortsatt trevlig helg, ni som kikar in här!

.